Den röda tråden

Min november var en mörk månad. Ingen energi eller skaparlust i köket. Stress som kanske var verklig, kanske bara självupplevd. Nu är i alla fall julmånaden här, och i och med all snö och alla fina ljus så börjar energin så sakteliga komma till baka. Sicken tur, nu när det är dax för allt julbak!

När jag var liten så fick jag ingen chokladkalender. Inte ens vid jul kunde mina föräldrar tänka sig att tillåta mig äta choklad varje dag. När jag blev äldre så började det ruckas på reglerna och mina småsyskon fick såklart chokladkalendrar. Men inte var mamma orättvis inte, så från ungefär 20 års ålder fick jag också en chokladkalender varje första advent. Tyvärr insåg jag då att chokladen i dessa kalendrar inte var speciellt god.

När det nu var dags för mig att överraska fina mannen med en chokladkalender så var jag ju tvungen att göra den lite lyxigare. Sagt och gjort hastade jag igår iväg och inhandlade byggmaterial till kalendern, samt tryfflar och något extra till sista “luckan”. Med tanke på att jag pysslande in till sena natten igår så var det nog tur att jag inte ställde mig och bakade tryfflarna själv. Men nästa år, då kalendern redan står färdig så kan det bli hemrullade tryfflar också. Känner ni er lite pyssliga så tipsar jag om ett recept på hallontryffel.

Det har varit väldigt tyst här några veckor. Jag har tillbringat två veckor på kurs och däremellan hann jag med en besök av fina mamma, Östgötsk matmässa, sushi på Nori och ett halvt lamm från Smultronboda hamnade i frysen. Men ingen tid alls att blogga om det. Jag hann däremot tvivla på om jag skulle fortsätta med bloggandet, med tanke på allt annat jag vill hinna med just nu.

MEN sen så kom jag ju på allt gott som jag vill dela med mig av. Som tiramisun jag bjöd på i lördags, då R avkrävde efterrätt i avsaknad av förenad födelsedagsfika. Jag kände ansvaret på mina axlar och drog till men “min” fantastiska tiramisu. Receptet kommer från början från Daniel Roos, en fantastiskt duktig konditor. Jag vet fortfarande inte om jag gör som det är tänkt, men med tanke på resultatet så måste jag ju något bli rätt. För den här tiramisun är väldigt god. Det har jag flera som kan skriva under på!

Börja gärna i god tid, så den får gotta till sig ordentligt, och doppa inte kexen för länge i kaffeblandningen (då blir det lite vattnigt). Annars är det bara att sätta igång!

Tiramisu

6 portioner
2 ägg
140 g socker (ca 1.5 dl)
lite vatten
250 g mascarpone ost
2.5 dl vispgrädde
1 krm vaniljpulver (eller en vaniljstång)
1 paket savadori kex
1.5+2 msk amaretto
1 dl kaffe

Gör såhär:
Vispa äggen fluffigt. Mät upp sockret i en kastrull, tillsätt ca 2 msk vatten (så att sockret smälter) och koka upp sockerlagen. Till 121 grader står det i receptet, jag brukar koka ett tag då det blir lite segt. Häll sockerlagen över de uppvispade äggen och rör om litegrann och låt svalna. Vispa grädden lätt och vispa sedan ner mascarpone, vanillpulver (eller urskrapad vaniljstång) och 1,5 msk amaretto. Vispa inte för hårt, så det blir allt för klumpigt. När äggsmeten svalnat så blandar du den med ostsmeten. Här har alltid sockerlagen skurit sig med äggen, men det verkar inte göra något. Jag vet inte om det blir sämre av att bara vispa ägg o socker. Här får jag en ganska lös smet, men den stelnar sedan i kylen.

Blanda kaffe med amaretto (smaka av om du vill ha lite mer socker eller svagare kaffesmak, då kan du tillsätta lite sockerlag). Doppa kexen i kaffet och lägg ett lager i botten på en form (eller i 6 portionsformar). Häll över ett lager med smet, lägg på ett till lager med doppade kex och avsluta med ett lager smet. Låt stå i kylen i några timmar, eller över natten. Pudra över kakao vid servering.

Brödbakandet har gått i stå. Jag har jagat ett värdigt substitut här i Linköping, men efter att nu senast köpt ett valnötsbröd där man - med ett förstoringsglas och lite fantasi - kan skönja några nötsmulor har jag gett upp.

En ny surdegsstart står och puttrar och kommer inte den igång fort nog så blir det nog lite bröd på jäst först. Jag har en lång lista på saker jag längtar efter att baka. Den har hittills bara funnits i huvudet, men nu sätter jag den på pränt så kanske det blir av!

Bland annat är jag väldigt sugen på ett RIKTIGT nötbröd och sedan skulle mannen bli väldigt glad om jag gjorde bröd med stora hål på vetesurdeg. Då kan jag ju också passa på att göra lite crumpets till helgfrukosten! Sedan så vore det väldigt mumsigt med hembakade pretzels igen, och jag bara suktar efter att känna doften av nygräddade kanelbullar!

Ja, och känner jag mig själv rätt så hittar jag säkert på något helt annat istället, men ni kanske blev inspirerade att ta fram mjölpåsarna?

Vissa säger att man ska spara det bästa till sist. Det tycker jag är dumt. Man kan ju råka inte hinna med (eller inte orka med om det gäller mat) det sista och då är det ju rent av korkat att ha sparat det. Dessutom ska man ju ta hand om det viktigaste först och ibland kan det viktigaste även vara det bästa. Som när det gäller glass.

Glass är gott. Glass kan vara väldigt gott. Italiensk Gelato kan vara fantastiskt god. En snabb sökning på det världsomspännande nätet visade att skillnaden mellan gelato och vanlig glass är att gelaton innehåller mindre fett, mindre luft och serveras lite varmare. Att den sedan avnjöts i solen i Venedig/Florens/Rom gör det ju bara ännu bättre.

Våran bibel under resan hette Lonely Planet. Till min förtjusning så gav den inte bara information om alla “Must see”, man fick även en trevlig “Top 5 Gelaterias” i alla större städer vi besökte. Många glassar var goda, men allra godast var de vi snokade upp med bibelns hjälp! På tredje plats kommer alla andra glassar vi åt, MEN:

På andra plats kommer glassen vi åt i Bolonga. Vi undrade lite var guideboken tog oss när vi strosade genom tomma gator, men så kom vi fram till “La Sorbetteria Castiglione”. Den förväntade kön uteblev, men det kan ha berott på studenternas frånvaro i staden. Här testade jag deras berömda choklad-hasselnötsglass samt någon typ av vanilj och semesterns eviga följeslagare! Fantastiskt goda alla tre måste jag säga. Bonus för de fina kexen med logotypen tryckt.

På första plats kommer gelaterian vi hittade i Rom, och dit vi även återvände för vår dagliga glass-fix. Hit traskades det inte målmedvetet, utan vi sprang rätt på stället! Av kön att döma drog vi slutsatsen att stället var populärt (men jag hade ju läst på och insåg sedan att den var med på Roms topp-5 lista). På Gelateria Giolitti var det betala först, beställ sen, och gärna i ett rasande tempo, som gällde. Och jag måste säga att första dagens framhastade kombination med Mörk choklad (gudomlig), björnbärssorbet och citronsorbet var den allra allra bästa! Men deras pistage gick inte heller av för hackor. Enda smolken i bägaren var värmen som gjorde att man fick äta väldigt snabbt, speciellt när man försöker fota också! Extra bonus för de chokladdoppade rånen.

Fortsättning följer med fler matupplevelser

Semesterfirarna är plötsligt överallt. Bland vännerna, bland statusuppdateringarna på FB, till och med bland matbloggarna. Själv har man några veckors jobb kvar och får göra det bästa av situationen. Därmed inleddes en fredagskväll i dekadens á la semester. En kall öl och chips medan middagen tillagades. Det gick mest ut på att pastan kokade till favvo-rätten just nu, den sicilianska pastan som vi snott rätt och slätt från fina Pickipicki. Rosévin till det som sedan även fick ackompanjera efterrätten.

Jag har frossat i jordgubbar o mjölk (med en liten skvätt grädde, så som det ska va) de senaste dagarna/veckorna. Men idag var det dags att ta jordgubbarna ett steg till. En skål grundas med riktigt god vaniljglass (någon gång ska jag göra egen, men tills dess duger Sias ekologiska bra), sedan lägg en stor hög skivade jordgubbar på och toppas med Vispgrädde smaksatt med amaretto (mandellikör) och en nypa vaniljpulver. Himmelskt gott i den varma sommarkvällen.

…men vi måste nog se över möjligheterna till att göra goda sommardrinkar. Vi hade inte ens hälften av ingredienserna till en Caipirinha, och då har vi ändå Pitú hemma.

Herman* kom hem till mig, med noga instruktioner om hur han skulle skötas. Det var omrörning många gånger om dagen, matning, pyssel och så skulle han andas ordentlig såklart. Sedan så kom han ju med ett recept på Herman-kaka också.

Jag började med att ha honom instängd i burken en hel eftermiddag. Åkte sedan till sommarstugan över helgen och lämnade Herman ensam hemma. Sedan fick han visserligen lite mat, men det där med omrörning skötte jag aldrig riktigt bra. Men den snälle Herman bubblade på glatt hela tiden.

När det tillslut var dags att baka kaka på Herman så kunde jag ju inte hålla mig till recept-förslagen jag fått, utan var tvungen att göra en egen Herman-kaka. Och även här var Herman mycket förlåtande och utvecklades till en väldigt saftig och god kaka. Om jag bjudit på denna innan jag försökte ge Herman nya hem så kanske fler hade velat adoptera en bit!

*Nej, herman är inget djur, utan en kedjebrevs-surdeg som jag fick äran att adoptera

Herman-kaka med rabarber och körsbär

1 del herman surdeg
3 ägg
1,5 dl sur visgrädde (har man inte sur grädde lika ofta som jag funkar säkert cremé fraiche också)
2,5 dl socker
3,5 dl vetemjöl
0.5 tsk ekologiskt vaniljpulver
1 tsk salt
skalet av en citron, saften av en halv
300 g rabarber
1 dl surkörsbärs-kompott (eller något annat du tycker är gott)

Gör såhär:
Följ instruktionerna du fått med din Herman. Dela honom i fem delar, ge bort fyra och använd den femte delen till denna kaka. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda ner Herman, grädde och citronen, salt och vaniljpulver. Rör ner mjölet. Tillsätt till sist rabarbern som är skuren i cm-stora bitar. Ströa och bröa en form, ca 24 cm i diameter. Häll i smeten och lägg sedan körsbären på toppen. Grädda i 175 grader ca 1 timme.

Det händer då och då att jag förhandssnackar om en rätt som sedan aldrig dyker upp på bloggen. Det beror ganska ofta på att vi vid tillagningstillfället är alldeles för hungriga för att jag ska hinna göra en snygg uppläggning och fotografera rätten. Vad är väl ett matinlägg utan ett foto? Ett lite ovanligare scenario är att rätten blir så tråkig att det inte finns något att berätta. Detta senare hände idag och med den lilla förklaringen varför majsplättarna aldrig mer kommer bli omtalade lämnar vi ämnet.

Vilken tur att jag fortfarande får förgylla tisdagarna med semlor! Nu när semmel-säsongen lider mot sitt slut så inser jag att jag inte varierat mig särskilt mycket i år. Många traditionella semlor har det blivit, men nu var det dags för förändring! Att jag inte hade särskilt många ingredienser hemma bidrog också en hel del.

Istället för den vanliga mandelmassan så malde jag valnötter som sedan blandades med lite florsocker, vaniljpulver och en skvätt grädde. Detta hamnade i semlan som sedan toppades med äppelmos (ett nyttigt alternativ) och pudrades med kakao. Hälften toppen hälften sådär kan väl resultatet sammanfattas. Valnötskrämen blev toppen och kommer helt klart dyka upp i en semla igen. Äppelmoset blev istället lite tråkigt. Vaniljsås hade nog varit bättre, eller kanske lite chokladmousse? Tur att det är några tisdagar kvar att leka med!

När man fyller år får man bestämma tårta! Man kan då göra det lätt för sig och bestämma en enkel tårta, eller välja favorittårtan och baka själv. Eller så kan man lära sambon baka favorittårtan och sedan luta sig tillbaka många födelsedagar framöver. Nu har jag ju ett antal favorittårtor, så det är ju tur att jag tänkte behålla sambon många födelsedagar framöver. Årets tårta klarade han i varje fall galant!

Min familj är en riktig tårtfamilj och den här gör alltid succé. Lätt att göra många moment i förväg och sedan lägga ihop precis innan servering. Och skulle det mot förmodan bli en bit över är den minst lika god dagen efter. En näsvis person kan ju fråga varför det heter nöttårta när den bara innehåller mandel. Eller vem den där prostinnan var. Jag skulle bara tysta den personen genom att stoppa dit en tårtbit till!

Prostinnans nöttårta

ca 8 bitar (om man har lite hyfs)

Bottnar:
200 g sötmandel
2 dl socker
4 äggvitor

Mal mandeln och blanda med sockret. Vispa äggvitorna till hårt skum och vänd försiktigt ner dem i mandelblandningen. Bred ut smeten i en smord form och grädda i 175 grader, ca 40 minuter.

Kolasås (till två tårtor):
2,5 dl vispgrädde
0.5 dl ljus sirap
110 gram socker
40 gram smör

Lägg alla ingredienser till kolasåsen i en kastrull, koka upp och låt koka till lagom kolasåskonsistens. Man kan göra ett kulprov, eller hitta en bra temperatur, eller så chansar man bara! Låt kolasåsen svalna. Den går bra att förvara i frysen fram till servering (eller till den andra tårtan i framtiden).

Vid servering:
Tag bottnen ur formen och lägg på ett fat. Bred över ett lager kolasås. Vispa ca 1 dl grädde och bred det över kolasåsen. Avsluta med att pudra kakao över grädden.

Sedan barnsben har fettisdagen varit ljuset i tunneln under de mörka vintermånaderna. Jag blir fortfarande barnsligt glad när det är dags för semmel-tisdagen, även om jag nu i vuxen ålder IBLAND fuskar lite med premiären. Som jag tidigare (förra året då) nämnt så äter vi i vår familj från och med denna dag semlor varje tisdag fram till påsk. Det är en faste-tid jag kan leva med.

Då denna tisdag för det mesta erbjuder fler semlor än även jag mäktar med, blir det nog ingen hemlagad idag. Istället så visar jag upp en av söndagens semlor (då även fastlagssöndagen kräver en semla), som i alla-hjärtans dag anda pryddes med rosa grädde (lite jordgubbssaft) och pudrade hjärtan.

Även mandelmassan/fyllningen gör jag själv (ja, jag vet, men det blir ju godast så!) genom att mala mandel, blanda med lite florsocker, inkråm från bullarna samt lite mjölk. Ska det vara extra festligt åker det ner lite amaretto också! Njut nu riktigt ordentlig, snart är det ett år igen till nästa semla.

Så mycket firande av alla hjärtans dag har vi inte planerat här hemma, men en skön söndagsfrukost med amerikanska pannkakor är ju aldrig fel! Presenten till mig är att jag nu introducerat det allra bästa receptet för sambon. Nu kan han ju överraska mig med pannkakor lite titt som tätt!

Jag har gjort dessa några gånger nu, men de har aldrig lyckats ligga kvar på tallriken länge nog för att hamna på bild och därmed inte heller hamnat på bloggen. Bara det borde väl skvallra om hur bra de är! Riktigt fluffiga och goda blir de med filmjölk (där det egentligen ska vara “buttermilk” - kärnmjölk) och en tjock smet som inte rinner ut. En ganska låg temperatur i pannan är också bra så de hinner gräddas igenom utan att bli brända.

Amerikanska pannkakor på filmjölk

till 2 hungriga
130 g vetemjöl (drygt 2 dl)
1 tsk bakpulver
1 krm bikarbonat
1 krm salt
1 msk strösocker
1 ägg
240 g (eller knappt 2.5 dl) filmjölk
25 g smält smör

Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Vispa ägget lätt i en annan och blanda där ner filmjölk och smält smör. Blanda snabbt ihop de torra ingredienserna med de blöta. Rör inte för mycket, det kan vara en del klumpar kvar! Pensla lite smör i en varm stekpanna. Klicka ut små pannkakor, ca 10 cm i diameter. Vänd pannkakorna när smeten stelnat på ovansidan och grädda några minuter på andra sidan också. Servera traditionsenligt med lönnsirap, smör eller bacon. Eller som här med frukt och bär, turkisk yoghurt och lite ringlad honung!

Man kan också smaksätta smeten med blåbär, eller rivet äpple och kanel, eller valnötter eller…… Möjligheterna är oändliga!

Ha en riktigt mysig söndag!