Den röda tråden

Ni som brukar läsa min blogg i hopp om roliga/inspirerade inlägg om bakning och mat kanske känt er lite besvikna de senaste veckorna. Därför tyckte jag det var dags att flika in med ett matinlägg, som såklart även det har anknytning till Australien.

Då vi har varit ute på vägarna och ganska ofta stannat vid en strand vid lunchtid så har det passat mycket bra att äta picnic-lunch. Australiensarna är ett grill-galet folk och vid (nästan) varje strand finns en eller två “push button barbies”, d.v.s en elektrisk grill som man startar med en knapptryckning och som alla får använda. Detta var vi inte sena med att utnyttja, även om den första gill-sejouren kanske inte blev ett kulinariskt mästerverk.

Till vår andra grillning så hade vi fått upp värmen lite och trevliga köttbitar, grönsaker BBQ-sås och bröd blev en höjdarlunch! Det blev till och med lite färsk frukt till efterrätt.

Det fanns även dagar då grillar inte fanns att tillgå (jag vet, vilken miss att inte ha grillplatser överallt i regnskogen!), och då utbudet på picnicmat var lite begränsat just denna dag, blev den en hög-energi lunch under vandringen i Eugnella National Park. Men då vi vandrade 1.5 mil i regnskogen så var det nog bra med lite extra energi. Åtminstone funkade det utmärkt som humörhöjare!

Min första helg i Sydney blev vi också bjudna på BBQ vid stranden och det kommer säkert fler tillfällen (och inlägg) om dessa fantastiska grillar och australiensarnas härliga utbud av saker att lägga på grillarna. För att inte tala om all färsk frukt! Det finns sannerligen mycket att rapportera om även i matväg!

Nästa stora stopp (ett sådant där “måste” när man är i Queensland) var Arlie Beach. Utanför Arlie Beach ligger The Withsunday Islands, som är en stor samling öar där det också finns korallrev. Det finns flera sätt att ta sig runt (och till) öarna med båt. Man kan antingen åka ut med en stor motorbåt över dagen och snorkla och besöka “highlightsen” så som Whitehaven beach. Man kan även segla över en eller fler dagar och då finns det massa alternativ; Stora katamaraner som tar mycket folk, men där man sover på resorts på nätterna, Stora “tall ship” skepp där man också är ganska många men kan sova ganska bekvämt på båten, och så de snabba “maxi” båtarna (som inte ska förväxlas med de svenska maxibåtarna) som innan de kom till Arlie Beach tävlade i stora oceantävlingar runt om i världen. Efter som både jag och F gillar att segla så var valet av båttyp ganska enkelt: en snabb såklart!

Då vi var lite sena med att boka så fanns det inte så många resor att välja på när vi väl bestämt oss, så det blev Siska, en 80-fotare som tidigare vunnit flera race men nu blivit turbåt istället. Visserligen har hon byggts om för lite mer komfort och kölen hade kapats lite men hon var fortfarande imponerande! F och jag var snabba att gå ombord och fick sova i förpiken, det var nog den bekvämaste platsen på båten! Det blev bara en tvådagarstur med en övernattning men med tanke på tidschemat så blev det ganska lagom.

Tyvärr blåste det väldigt dåligt första dagen så vi fick gå för motor och gjorde stopp för snorkling och senare även ett besök på den berömda Whitehaven beach på Whitsunday island. En strand där sanden består till 98% av kisel, som gör den alldeles vit och otroligt mjuk och fin. Trots lite otur med vädret var det en härlig dag och kvällen avslutades med middag och snack på däck.

Dagen efter mötte oss med strålande sol, men fortfarande lite för lite vind och vi fortsatte för motor mot flera snorkelplatser. Efter lunchen var det äntligen dags att hissa segel!!! Det här var ju en chans jag inte fick missa, så jag frågade såklart om jag fick styra ett tag. Och visst, det fick jag! I princip hela vägen hem till hamn på kryssbog och med två slag… Då jag aldrig seglat en båt med ratt förut, såklart aldrig styrt en 80-fotare och då Windexen var trasig så var det väl lite knepigt, men SÅ härligt! Det här kan jag verkligen tänka mig att göra igen, men då med lite mer vind!

Med en lite mer fast punkt i tillvaron (Hostelet i Sydney) och med en stabil (om inte så snabb) internetuppkoppling så kan jag nu börja berätta lite mer om min och F:s resa genom Queensland. Vet inte hur många backpackers och andra som tidigare åkt stäckan Cairns Brisbane (eller andra hållet) men varje resa är ju unik och jag ska försöka ge lite tips och inspiration bland den vanliga resebeskrivningen.

Vi startade som jag tidigare berättat i Cairns, och efter två korta dagar (vi hade gärna haft ett par dagar till om tiden räckt till) var det dax att ge sig av med slutdestination Brisbane 8 dagar senare. Hela vägen från Cairns till norr om Brisbane löper Bruce highway, och det var längs den vi färdades i vår lilla röda Hundai Getz. Efter några trevande högersvängar och rondeller i vänstervarv så fick vi ganska bra kläm på vänsterkörningen. Men hade vi fått en dollar för varje gång vi drog igång vindrutetorkarna istället för blinkersen så hade vi varit rika nu!

Även om det går en massa bussar (och tydligen även tåg) så var det väldigt skönt att bestämma över sin igen tid och det fanns mycket mer möjligheter att vara spontana. Körandet tog inte heller allt för mycket tid från allt som skulle upplevas trots långa avstånd ibland. “Allt” som man kan uppleva längs kusten finns bara några mil från vägen så det var mycket lätt att hitta. Däremot var vägen inte i bästa skick överallt. Man fick snabbt lära sig att “rough surface” på en 100-väg inte bara betydde lite skump, utan rejäla hål mitt i vägen! 220 mil hann vi avverka innan vi skiljdes från Getzen på Brisbanes flygplats.

Vad som hände där emellan får ni veta i de kommande inläggen. Let the journey begin!

Hej!
Borjar med att ursakta avsaknaden av prickar av alla de slag!

Det har varit daligt med uppdateringar ett tag, som framforallt beror pa att vi haft fullt upp med att uppleva saker och inte hangt allt for mycket framfo datorn. Precis som det ska vara alltsa. Jag aterkommer senare med mer detaljerade aventyrsbeskrivningar och bilder nar jag landat i Sydney. Vi har nu precis kommit hem fran en tvadagarstur pa Fraser Island och bara for att lugna de som av nagon anledning hort om olyckan som hande haromdagen sa va vi inte uta pa on den dagen och vi akte dessutom buss istallet for bil. Norra delen av on var tyvarr avstangd for bussar da cyklonen som kom for ett par veckor sedan avtackte stora “stenar” pa stranden som vanligtvis inte alls syns. Vi gjorde istallet en jattehaftig flygtur over den norra delen av on och sag flera haftiga sjoar och sanddyner. Mer detaljer och bilder kommer senare som sagt.

P.S. Antligen borjar man bli lite brun ocksa nar jag hittat en lagom balans mellan solskydd och tid pa stranden!

Välbevarade (nåja nästan*) framme i Cairns 8:00 lokal tid igår efter ca 30 timmars resande. För att övervinna jet-lag så snabbt som möjligt stannade vi uppe hela dagen (vilket var hela svenska natten) och strosade i Cairns, shoppade obligatoriska flip-flops och åkte upp till Trinity beach en sväng. Inget badande vid stränderna ännu pga stingers…

*Nedre delen av mitt vänstra ben såg ut som den tillhörde klumpfots. De som vet vad elefantsjukan är kan tänka sig… Stödstrumpor here i come!

Idag var vi mycket piggare och gav oss av på en härligt snorkeltur. En mysig segelbåt (Oceans Free) tog oss ut till barriärrevet vid Green island. Där fick vi snorkla obegränsat och till och med gröngölingar som jag fick chansen att dyka!!! Nu börjar jag fatta tjusningen! Dock så fokuserade jag lite mer på att andas än att titta på fiskarna och korallerna (som var superfina!!!) så jakten på Nemo gick vidare med snorkel. Ingen lycka där inte…. Jag har dessutom brännt mig ovanligt lite… Jag får nog blir kvar några månader till om jag ska bli brun i den här takten!

To be continued!

Japp! Nu är det dax för nästa resa, den här gången till Australien. Väskan är packad och i morgon bär det av mot Cairns. Framåt lördag morgon lokal tid ska vi vara framme. Jag och sambon börjar med två veckor semester längs östkusten (Queensland) med massa sol, bad snorkling, segling och annat spännande. Sedan blir det fem veckors jobb för mig i Sydney (jag ska gästforska på Prins of Wales Medical Resarch Insitute). Håller tummarna för att jag då även ska kunna lära mig surfa, även om jag har noll koll på hur det funkar den här tiden på året. Bloggen kommer bli reseblogg ett tag framöver, men jag lovar, jag ska inte tappa den röda tråden!

Nu är det verkligen vår! Inte nog med att det har varit riktigt varmt och soligt de senaste dagarna, jag har även noterat två säkra vårtecken.

1) Bosses glassbar har öppnat! Bosses är stället dit alla som bor i Linköping (eller har vägarna förbi) går för att ta sig en glass. Det öppnar när solen tittar fram på våren, och har öppet en bit in på hösten. Vädret bestämmer helt enket, och därför är det ett tydligt vårtecken. Bosses gör otroligt god glass i fantastiska smaker, där lakrits (med riktiga bitar krossad turkisk peppar), after eight och citronsorbet finns bland favoriterna. Ett annat stående inslag är den långa kön som ringlar sig ut på gatorna från det lilla krypinet, och jag lovar, det är värt att köa!

2) Doften av grill (med inslag av tändväska). Senare idag så luktade jag mig även till ett annat klassiskt vårtecken, grillning! Det räcker med att solen tittar fram och snön är borta från gräsmattorna så kommer grillarna fram, och grilloset ligger tätt över bostadsområdet. Jag blev riktigt sugen på att plocka fram grillen och några briketter själv. Grillpremiär i veckan någon?!

Förra veckan tillbringades alltså i Val Gardena, som tillhör det större skidsystemet Dolomiterna, i norra Italien. Val Gardena består av tre byar och för att förvirra det hela så har de olika namn beroende på om man talar italienska eller tyska (och ett tredje på det lokala språket ladin, som jag inte riktigt behärskar). Därifrån kan man åka till flera andra områden som ingår i Dolomiti Superski, som Arabba (med Marmolada glaciären), Canassei och Alta Badia. Om man inte är nöjd ingår fler skidorter i liftkortet, dit man kan ta sig med bil (som Cortina), men vi var nöjda.

Nog med turistinfo.

Sju personer blandat folk i en lägenhet där det serverades underbar frukost (av oss), käkades en del chips och kakor, dracks en hel del öl och där det spelades alfapet! När vi inte var i lägenheten (vilket var majoriteten av tiden) så hittades vi antingen:
1) I backen - här kunde det i och för sig vara svårt att hitta oss då vi täckte enorma längder pist, vad sägs om 144 liftar, nästan 48000 höjdmeter och 25 mil pist på sex dagar. Det blir nästan ett Mt Everest om dan om man ska citera en av medresenärerna. Och det ska man ju!!!
2) På en restaurang - ätandes Pizza/Pasta (med lite inslag av österrikiska specialiteter som Spetsle, Schweinshaxe och Leberknödel). Detta gjorde vi både på lunchen (då i backen) och till middag (då framförallt i Wolkenstein/Selva som var byn närmast vår lägenhet bilvägen).

First thing first: Åkningen (jag på min nya fina fantastiska Burton Feelgood bräda, de andra utom bror på skidor) var helt fantastisk. Vi hade helt underbart väder nästan hela tiden, massor av sol och inte allt för varmt (för snöns skull). Den enda man skulle kunna klaga på är mängden snö i offpisten, men vi hade ju istället världens mest välpreparerade pister som höll sig hela dagen. Därav de många höjdmetrarna och milen pist. Att det var sent på säsongen och inga liftköer gjorde inte heller saken sämre.

Det näst viktigaste: Maten. Från mitt förra besök i Italien hade jag höga förväntningar på maten. Jag blev inte besviken den här gången heller. Italienarna kan sin pasta. Och Pizza. Tur att all åkning bäddade för behov av kolhydratladdning (!). Att man dessutom kan få både apfelstrudel och tiramisu till efterrätt (det ryktades även om kaiserschmarrn, men det såg jag aldrig själv) och för det mesta kunde beställa på tyska gjorde ju inte saken sämre för min del, även om italienska är ett mycket finare språk.

Sedan ska vi inte glömma resesällskapet. Ett helt underbart gäng som var jämna åkmässigt (även om jag allt som oftast kom ner sist) och bara var härliga på alla sätt och vis. Det var lika roligt att hänga på afterskin och dansa till “lägger ägg” som att hänga i lägenheten och spela alfapet. Tyvärr är det goda sällskapet det enda jag inte kan garantera om någon annan åker hit. Jag behåller absolut det här gänget för mig själv!

Summa sumarum: Ett mysigt område med god mat och suverän åkning dit man bara vill tillbaka!

P.S Tack alla som jag snattat bilder ifrån!