Den röda tråden

Andra delen av semestern delades upp rättvist mellan sommarstugan och segelbåten. Tre turer med båten blev det, med två olika gäng (o en liten sväng själva också). Alla lika trevliga, alla speciella på olika vis. Eftersom det här är en matblogg framför allt så måste jag ju speciellt framhäva den sista turen. Vi hade kanske det sämsta vädret (även om spinackerseglingen genom stendörren kommer bli legendarisk och åskovädren var riktigt häftiga), men helt klart den godaste maten. För det tar jag däremot ingen som helst ära, utan ger det utan omsvep till Sandy, som flitigt kommenterar här i bloggen. Jag borde nog bjuda in henne och (gäst)blogga, för hon är en stor inspirationskälla.

I väntan på grillen får grönsakerna akta sig för alla fötter.

För att jag inte ska tappa ert intresse så kommer här helt enkelt (segel) sommarens godaste middag!

Bulgurotti med ungersk korv och kantareller

- med grillade grönsaker och halloumi

3-4 dl grov bulgur
1 buljongtärning
några torkade trattkantareller (valfritt)
pizzakrydda (el frysta franska örter om det finns att tillgå)
1 riktigt stark korv, gärna ungersk djävelskorv
2 färska gula lökar
kantareller (efter tillgång och samvete)
vatten (enl paketet + lite till)
olivolja
salt, svart peppar

1 paket halloumi
1 aubergine gärna ekologisk tigeraubergine
1 paprika

Bulgurotti puttrar på båtens lilla kök.

Grönsakerna sköter sig (nästan) själv på grillen.

Gör såhär: Förbered bulgurn hemma i en påse genom att tillsätta buljongtärning, pizzakrydda och trattkantareller. När det är dags för middag skivas korven och delas i halvmånar. Hacka löken och förväll kantarellerna om de är färska. Svetta korven så den börjar släppa ifrån sig delar av fettet. Tillsätt lök och kantareller och låt stekas i korvfettet. Tillsätt vatten och låt puttra på svag värme så det blir riktigt klibbigt, tänk risotto. Under tiden grillas grönsaker och halloumi penslat med olivolja och lite havssalt.

Servera i solnedgången, till exempel med en tomatsallad.

När jag tittar tillbaka på bloggen under 2010 så kan jag konstatera att ni besökare blir fler och fler samtidigt som jag bloggar allt mindre. En statistiker hade kanske konstaterat att jag då borde dra ner aktiviteten ännu mer, för att få än fler besökare, men vad bryr vi oss om statistiker (i detta fall vill säga. I mitt jobb måste jag nog lyssna på dem även fortsättningsvis). Framförallt har mina inlägg känts mindre och mindre inspirerande på sista tiden. Efter vårt fina bröllop i somras, med efterföljande Italienresa så har inspirationen, men framför allt tiden, bara försvunnit.

I bloggens barndom var tanken att jag skulle delge er mer än mina eskapader i köket, men det var just det som det var roligast att skriva om. I höst har jag ägnat mig åt allt det där andra (tränat, återupptagit och ökat tiden på hästryggen, stickat en stor och varm tröja) samtidigt som vi knappt var hemma en enda helg. Och nu har jag börjat ge mig ut på längdskidor och ska åka tjejvasan också!

MEN jag ska inte ursäkta mig. Bloggen är framför allt en plats för mig att skriva av mig när jag har inspiration och lust och finns inte det blir det inga bra inlägg. Därför har jag inte heller dåligt samvete, men tror att blogglädjen ska komma tillbaka mycket snart. Jag känner redan nu hur det kliar i fingrarna!

För att det första inlägget 2011 inte bara ska gå i moll ska jag även dela med mig av ett fint sommarminne. Jag och min blivande man levde lata dagar på Öja och laddade upp inför den stora dagen. Våra ansträngningar räckte endast till att samla ihop mat till middagarna i solnedgången. Fler dagar borde helt klart gå ut på att skaffa mat för dagen, för att sedan tillaga och avnjuta den i det bästa av sällskap.

Mer än en kväll bestod förrätten av toast med smörstekta sommarkantareller.

Fisk känns ju som en självklarhet, och bland det godaste (om den egna fångsten uteblir) är rökt Sik från vår fiskargranne, med romsås och färskpotatis.

Ut och plocka bär när solen skiner, passa sedan på att baka lite havreflarn när en regnskur drar förbi. Lite glass är gott till, men när man bor på en Ö får man ibland ta till vaniljsås istället.

En helt perfekt sommarmiddag i skärgården! Minnena har bleknat något, och jag kan inte minnas vilket gott vitt vin vi drack, men en kvalificerad gissning är att det är ett vin på Grüner Veltiner druva, kanske Leth eller Meinklang.

God fortsättning på er!

Det har jag! Och hela släkten kantarell med honom! Jag tänker såklart inte tala om svampstället, men kan hålla med i pappas beskrivning när han såg “ett hav av kantareller”.

Många kantareller helt enkelt
Så, vad gör man med ett hav av kantareller? Såklart kan man förvälla och frysa in en hel del, men sedan så måste man ju få frossa också. Vi fick så många fina uppläggningsfat i bröllopspresent och jag har länge tjatat om att äta mer mat på fat. Så, jag ger er kort och gott: kantarellpasta!

Kantarellpasta

4 port
4 portioner spaghetti
ca 2 liter rensade kantareller (eller så mycket du har samvete att ta)
3 scharlottenlökar
1.5 dl grädde
salt
peppar
persilja
parmesanost

Gör såhär: Skala och skiva scharlottenlöken, fräs den mjuk i smör och lägg åt sidan. Dela de stora kantarellerna och lägg alla i torr panna. Låt vätskan koka bort och tillsätt sedan en rejäl klick smör. Fräs kantarellerna, salta och peppra och tillsätt löken mot slutet. Häll sedan över grädden och låt koka in någon minut. Koka under tiden spaghettin och blanda sedan med kantarellfräset. Lägg upp på fint fat, strö över grovhackad persilja och riven parmesan. Kanske behövs det en sväng till med pepparkvarnen?

Igår visade jag och min chef/handledare upp den svenska skärgården för vår indiska kollega. Sommarstugor, båtfärder och svensk sommarmat med fisk och bärpaj ingick naturligtvis. Precis som mulet väder och duggregn. Vi gick även en liten promenad på jakt efter kantareller och försökte förklara att svenskar i princip aldrig avslöjar sina svampställen för varandra. Hon log lite artigt och trodde nog vi skämtade. För när vi lite senare hittade kantarellerna precis utanför en grannes gård, frågar min indiska kollega med klar stämma (så att grannen mycket väl kan höra) om vi hittat något. Hon blev snabbt tystad och vi klargjorde att det inte var att leka med, våra svampställen!

Här ute på ön växer det stadig kantareller runt hörnet. Inga mängder har kommit upp ännu, men tillräckligt för… en svampmacka kanske ni skulle säga! Men nej, i år hamnade premiärkantarellerna icke-ortodoxt på en pizza. De gjorde sig mycket bra där också, jag lovar.

Förresten så tror jag att vi inte är ensamma om det fantastiska svampstället på grannön. Det såg oroväckande plockat ut i dag. Bara att hänga på låset i framtiden alltså!