Den röda tråden

Det är väl egentligen helt fel att klaga, men efter bröllopsbestyr, en hejdundrande bröllopsfest och två veckor av Italiensk sol, historia och mat så längtade jag faktiskt hem till mitt eget kök igen. Samt tid att orka laga ordentlig mat igen.

I fredags föll äntligen alla de bitar på plats och jag fick äntligen testa det jag funderat på sedan tidigt i våras. Att laga mat, på låg temperatur, under hela arbetsdagen. Det är ju helt genialt att stoppa in en gryta i ugnen till frukost, cykla iväg till jobbet och vara flitig hela dagen och sedan komma hem till en mustigt doftande rätt lagom till middagshungern slår in. Detta kombinerades med ett recept på högrev som jag hittade i ICAs Buffé redan i midsommarnumret. Men HALLÅ, vem orkade långlaga högrev (eller något annat för den delen) denna varma sommar?

“Receptet”

Det hela var egentligen lite för enkelt för att bli ett regelrätt recept. Jag tog helt enkelt 1 kg högrev (av den fina kalven som fortfarande finns i frysen) som saltades och pepprades (vitpeppar) runt om. Köttet åkte ner i en stor kastrull och så hällde jag på ungefär en halv flaska rött vin samt en halv deciliter björnbärsvinäger. Sedan så satte jag in grytan i ugnen, satte den på 100 grader och lät köttet stå i ungefär 9 timmar.

Den serverades sedan med ugnsrostade rotfrukter (det är ju säsong nu!), vitlökssmör med soltorkade tomater samt gröna bönor och edamamebönor.En riktigt höstig fredagsmiddag blev det med andra ord.

Jag passar även på att göra reklam för den käcka matlådan jag hittade på Granit. Jag har länge gått och tänkt att det vore bra med en lunchlåda med fack. Här hittade jag en där facken dessutom går att ta ur, allt efter behov. I like!

Vissa säger att man ska spara det bästa till sist. Det tycker jag är dumt. Man kan ju råka inte hinna med (eller inte orka med om det gäller mat) det sista och då är det ju rent av korkat att ha sparat det. Dessutom ska man ju ta hand om det viktigaste först och ibland kan det viktigaste även vara det bästa. Som när det gäller glass.

Glass är gott. Glass kan vara väldigt gott. Italiensk Gelato kan vara fantastiskt god. En snabb sökning på det världsomspännande nätet visade att skillnaden mellan gelato och vanlig glass är att gelaton innehåller mindre fett, mindre luft och serveras lite varmare. Att den sedan avnjöts i solen i Venedig/Florens/Rom gör det ju bara ännu bättre.

Våran bibel under resan hette Lonely Planet. Till min förtjusning så gav den inte bara information om alla “Must see”, man fick även en trevlig “Top 5 Gelaterias” i alla större städer vi besökte. Många glassar var goda, men allra godast var de vi snokade upp med bibelns hjälp! På tredje plats kommer alla andra glassar vi åt, MEN:

På andra plats kommer glassen vi åt i Bolonga. Vi undrade lite var guideboken tog oss när vi strosade genom tomma gator, men så kom vi fram till “La Sorbetteria Castiglione”. Den förväntade kön uteblev, men det kan ha berott på studenternas frånvaro i staden. Här testade jag deras berömda choklad-hasselnötsglass samt någon typ av vanilj och semesterns eviga följeslagare! Fantastiskt goda alla tre måste jag säga. Bonus för de fina kexen med logotypen tryckt.

På första plats kommer gelaterian vi hittade i Rom, och dit vi även återvände för vår dagliga glass-fix. Hit traskades det inte målmedvetet, utan vi sprang rätt på stället! Av kön att döma drog vi slutsatsen att stället var populärt (men jag hade ju läst på och insåg sedan att den var med på Roms topp-5 lista). På Gelateria Giolitti var det betala först, beställ sen, och gärna i ett rasande tempo, som gällde. Och jag måste säga att första dagens framhastade kombination med Mörk choklad (gudomlig), björnbärssorbet och citronsorbet var den allra allra bästa! Men deras pistage gick inte heller av för hackor. Enda smolken i bägaren var värmen som gjorde att man fick äta väldigt snabbt, speciellt när man försöker fota också! Extra bonus för de chokladdoppade rånen.

Fortsättning följer med fler matupplevelser

Ni får hålla ut ett tag till, bloggpausen fortsätter här på den röda tråden. Nu blir det Italienresa med (förhoppningsvis) en mängd härliga matupplevelser. Jag rapporterar när vi är hemma igen, nu drar vi på bröllopsresa!

För två år sedan gjorde vi, tillsammans med två goda och uthålliga vänner, en långsegling till Åland. Man kan tro att de två veckorna med fyra personer i en IF gjorde oss lite trötta på segling då förra sommaren bara bjöd på en helgtur, och denna sommar hittills varit helt seglingsfri. Min icke, det är bara så mycket vi vill klämma in på vår semester så seglingen hamnat i bakvattnet.

För att “Tufflan” inte skulle känna sig helt övergiven gav vi (jag o sambon) oss iväg på en dags-seglats i strålande sommarväder. Stopp för lunch, sol och bad på solvarma klippor innan det var dags att vänta hemåt. Hemåt betyder då att man får kryssa, om man som vi var lite lata och valde färdväg efter vindens riktning.

Jag tillhör den minoritet svenskar som inte håller med om att alla måltider ska intas utomhus på sommaren. Det är antingen för varmt, för kallt, för blåsigt eller för mycket insekter. Undantaget är mat som lagas och äts utomhus när man är UTE. Vandrar, paddlar eller seglar spelar inte så stor roll!

Därför smakade dagens omelett, med svamp och fantastisk chorizo alldeles fantastiskt, på solvarma klippor med vågskvalpet i bakgrunden!

Igår visade jag och min chef/handledare upp den svenska skärgården för vår indiska kollega. Sommarstugor, båtfärder och svensk sommarmat med fisk och bärpaj ingick naturligtvis. Precis som mulet väder och duggregn. Vi gick även en liten promenad på jakt efter kantareller och försökte förklara att svenskar i princip aldrig avslöjar sina svampställen för varandra. Hon log lite artigt och trodde nog vi skämtade. För när vi lite senare hittade kantarellerna precis utanför en grannes gård, frågar min indiska kollega med klar stämma (så att grannen mycket väl kan höra) om vi hittat något. Hon blev snabbt tystad och vi klargjorde att det inte var att leka med, våra svampställen!

Här ute på ön växer det stadig kantareller runt hörnet. Inga mängder har kommit upp ännu, men tillräckligt för… en svampmacka kanske ni skulle säga! Men nej, i år hamnade premiärkantarellerna icke-ortodoxt på en pizza. De gjorde sig mycket bra där också, jag lovar.

Förresten så tror jag att vi inte är ensamma om det fantastiska svampstället på grannön. Det såg oroväckande plockat ut i dag. Bara att hänga på låset i framtiden alltså!

Tidigare i vår efterlyste jag tips på kalla soppor. Sandy som alltid ställer upp med bra tips nämnde så klart Gazpacho. Jag visste med mig att det var en självklar soppa nu i hettan, men var ändå tveksam. Jag har testat Gazpacho några gånger utan att bli vidare värst övertygad. Men nu verkar ju den kalla spanska soppan vara på tapeten lite här och var. Själv har vi lagat - och ätit - Gazpacho två gånger den senaste veckan, och fler lär det bli, för nu är jag fast!

Gazpacho

ca 6 port
5 dl grönsaksbuljong (ekologisk)
4-5 dl krossade tomater
2 paprikor
2-3 tomater
1 lök (gul eller röd)
1/2 gurka
1 dl olivolja
ca 2 tsk sambal oelek
chili-flingor
ca 2 msk citronjuice
salt
peppar

Gräslök
Medelhavsyoghurt

Gör såhär:
Koka upp vatten med buljongtärning. Tärna alla grönsakerna. Blanda buljong, grönsaker, krossade tomater och olivolja i stor skål/kastrull. Mixa med stavmixer och tillsätt lite mer vatten om konsistensen inte passar dig. Smaka av med sambal oelek, chili och citronjuice. Salta och peppra och låt sedan stå och dra från en timme till över natten/dagen beroende vad som passar. Servera med bröd och klipp över gräslök och klicka i lite yoghurt.

Semesterfirarna är plötsligt överallt. Bland vännerna, bland statusuppdateringarna på FB, till och med bland matbloggarna. Själv har man några veckors jobb kvar och får göra det bästa av situationen. Därmed inleddes en fredagskväll i dekadens á la semester. En kall öl och chips medan middagen tillagades. Det gick mest ut på att pastan kokade till favvo-rätten just nu, den sicilianska pastan som vi snott rätt och slätt från fina Pickipicki. Rosévin till det som sedan även fick ackompanjera efterrätten.

Jag har frossat i jordgubbar o mjölk (med en liten skvätt grädde, så som det ska va) de senaste dagarna/veckorna. Men idag var det dags att ta jordgubbarna ett steg till. En skål grundas med riktigt god vaniljglass (någon gång ska jag göra egen, men tills dess duger Sias ekologiska bra), sedan lägg en stor hög skivade jordgubbar på och toppas med Vispgrädde smaksatt med amaretto (mandellikör) och en nypa vaniljpulver. Himmelskt gott i den varma sommarkvällen.

…men vi måste nog se över möjligheterna till att göra goda sommardrinkar. Vi hade inte ens hälften av ingredienserna till en Caipirinha, och då har vi ändå Pitú hemma.

Anledningen till min frånvaro, som nu varit i längsta laget, är att jag under fyra dagar vandrat på fjället och lagat mat på ovanstående kök. Förutom den väl värda trerättersmiddagen vi njöt av på Blåhammarens fjällstation då! Fjällvandringen gav mersmak och trots den rikliga tillgången till frystorkad mat så började min hjärna gå på högvarv. Nästa gång blir utmaningen att laga god, snabb, mättande och lätt (viktmässigt då) mat på fjället. Och då kommer det säkerligen rapporteras om hela äventyret här.

Det finns nästan inga väder/humör/händelser/tider på dygnet som kan stoppa min matglädje. Men värmen alltså. Jag tappar matlusten helt och orkar inte ens tänka på laga mat.

Men tillslut kurrar det lite i magen i alla fall och då är det tur att jordgubbar finns! Jordgubbar med mjölk är den perfekta maträtten en varm sommarkväll, när man bara orkar ligga som en pöl i soffan/skuggan. Nu hade det här knappt varit värt ett inlägg i en matblogg om jag bara ätit jordgubbar o mjölk. Så jag gjorde faktiskt ett par räkmackor också. Med hemgjord majonnäs. Min allra första hemgjorda majonnäs. Och det är om majonnäsen jag vill berätta;

Ni får inget recept, för det finns tusentals liknande ute på nätet och i kokböcker (mitt kom från Bonniers kokbok, vår räddare i nöden). Förutom grundreceptet så smaksatte jag min majonnäs med chiliflakes- det rekommenderas. Nej, det fiffiga var att det inte alls var svårt! Jag struntade till och med i att alla ingredienser skulle vara av samma temperatur, utan blandade glatt kallt ägg med varm vinäger och olja. Vispade som en tok o tog VÄLDIGT lite olja i tagen. O vips! Så hade jag majonnäs. Helt enkelt lättare än man tror, och görbart även i 30-gradig värme.

Namnet på rätten talar ju för sig själv. Man tar lite ditt och datt som man har hemma, vilket blir en pytt. Pytten steker man sedan i en panna. Sedan får man gärna servera ägg och inlagda rödbetor till.

Eller; så kan man göra som min käre far. Man kan laga pyttipanna som vilken rätt som helst där man följer recept. Då hackar man gul lök som bryns försiktigt. Man tärnar den överblivna älgsteken från helgen (eller tar helt sonika en bit älg ur frysen enkom för pyttipannans skull), samt Tillmans falukorv*. Till sist tärnar man kokt potatis, som gärna den får vara kvar från söndagsmiddagen. Annars blir det här en lite väl avancerad rätt. Så steker man köttet och potatisen tillsammans med löken. Saltar och pepprar försiktigt och serverar sedan med stekt ägg och rödbetor.

Om man gör på det sätten kan man till och med imponera på italienare till den milda grad att man får ta med sig råvarorna till Italien och laga rätten på plats. Det tycker jag är imponerande!

Nu verkar ju jag inte vilja imponera på varken italienare eller andra utlänningar, för jag gjorde just pyttipannan till den rensa-kylen rätt den så ofta är. Framförallt blev potatisen bryskt utbytt mot zucchini och korven var en bit mumsig chorizo. Och visst ser vi rödlöken konkurerra ut den gula brodern helt. Så blev det också bara nästan lika gott som pappas.

*Pappa säger att även Tillmans falukorv börjar tappa stinget. Alltså ingen privatimport från Bollnäs längre. Falukorven från “Britta o Lennarts nära kött” i Norsholm är ett gott alternativ.