Den röda tråden

Två surf “lektioner” och en helg vid havet med labbet senare så är det väl dags att berätta lite om hur det går. Men surfningen alltså. Rapporter om vardagens jobb på labbet sparar jag åt de få som kan tänkas bry sig!

I torsdags morse var det dags för första surflektionen, vid halv åtta kom vi ner till stranden, där solen precis hade gått upp, men där det redan låg ett pärlband av surfare och väntade på den perfekta vågen. Jag började med att försöka paddla utåt och hann bli översköljd och omkullkastad av ett antal vågor innan jag kom någon vart alls. Det gick ganska vingligt med andra ord. Efter mycket paddlande lyckades jag fånga någon våg liggande, men blev då så förvånad att jag inte alls fick för mig att ställa mig upp. Då det var ganska stora vågor letade vi sedan upp ett lite lugnare (för lugnt nästan) område där jag övade att paddla och att dyka under vågorna på väg ut (så jag inte skulle tumla runt så mycket).

Efter torsdagens försök kändes det ganska mycket som om jag aldrig skulle lära mig det här, men var fast besluten att testa igen om tillfälle gavs. Och tillfälle fick jag ju!

Denna helg åkte ett stort gäng från labbet till Manyana, där vi hade hyrt ett hus med havsutsikt. Vi kom fram sent på fredagskvällen och mumsade på pizza, öl och vin efter förvirrat handlande av mat (5 personer, 3 nationaliteter och ett hum om vad vi skulle äta) på vägen.

Lördagen bjöd på strålande sol (om än lite kallt i vinden) och på förmiddagen utforskade vi stranden runt huset. Vid lunch (då de inbitna surfarna fått leka av sig i de stora vågorna) gav vi oss av till en snäll strand för att vi nybörjare (det va tillslut bara jag som testade) skulle ha en chans. Denna gång hade jag en lite större (=stabilare) bräda och mindre vågor och det gick åtminstone lite bättre. Så bra att jag faktiskt lyckades ställa mig upp så pass länge att det hanns ta kort! En hel del övning behövs fortfarande, kanske ett år i Sydney i framtiden?!

Efter ett antal död kängurur längs vägen (dödade i trafiken, vilket är mycket vanligt här) och några vi svischade förbi, spanande längs horisonten, så var det äntligen dags att få komma dem lite närmare.

Framme i Brisbane, vårt sista stopp innan flygresan till Sydney, hälsade vi på hos den familj F hade bodde hos när han jobbade i Australien för många år sedan. Det var ett kärt återseende och jag njöt av god mat, skön säng och möjlighet att tvätta lite! Förutom väldigt trevligt sällskap såklart!

Vår dag i Brisbane började alltså på Zoo. Vi struntade faktiskt i Australia Zoo (där Steve Irving brukade hänga med krokodiler) och gick istället på lokala Alma Park zoo. Ganska litet zoo, men med en hel del inhemska djur, så som kängurur, wallabys, emuer, cassowarys, koalor, dingos och dromedarer (!!!) och en del andra så som röda pandor, apor och rådjur (!!!).

Kängururna fick man gå in till och mata och klappa och såklart jag tog tillfället i akt (jag och alla barn!). Visst är det ju lite samma sak som tyskarna och sin fascination för älgar, men de kan jag bjuda på! Jag klappade och fotade så mycket jag kunde. Sedan så försökte jag även flirta lite med koalorna, men de satt mest i sina träd och sov (vilket ju inte är så ovanligt).

Efter lunch gjorde vi även en tur in till centrala Brisbane och fick lite city-semester efter många dagar på resande fot mellan små städer och byar. Vi strosade på stan och runt i South bank Parklands, åkte färja och tittade in Chinatown. Ganska lugnt och skönt.

Väl tillbaka hos familjen Wong så åt vi även känguru till middag. En hel del känguru experience på en dag helt enkelt!

Tidigare har jag ju bara berättat som snabbast om att vi inte körde 4-hjulsdriven bil på Fraser Island, och att både F och jag levde och mådde bra. Det var mest för att lugna oroliga bekanta, men nu är det alltså dags för den mer ingående beskrivningen om besöket på sandön.

Vi hade alltså valt att åka guidad tur med buss (med övernattning på ett resort) och hade förhoppningarna att få se höjdpunkterna av det som fanns på ön. För som vår guide Steve sa, så behövde man egentligen minst en vecka för att riktigt hinna uppleva allt som finns att uppleva. Det hade inte vi. Dessutom så fick vi veta att den cyklon som dragit över för 1-2 veckor sedan hade frilagt stora “stenar” (det finns egentligen inte sten (förutom sand) på ön, men dessa består av förhårdnad humus och ser ut som sten) längs den långa stranden. Detta gjorde att man inte kunde ta sig upp på den övre delen av ön med buss, vilket var lite surt, speciellt som vi inte fått veta det vid bokningen. Hursom.

Vi började dag ett med ett besök vid lake Biribi, som är en av flera regnvattensjöar på ön. Det förhårndade humuslagret under sjön håller kvar regnvattnet. Omgiven av otroligt fin, vit kiselsand (som på Whitehaven beach) ger det sjöbotten en klarblå-turkos färg som påminner om en pool. Himmelskt härligt, men såklart kunde vi inte stanna allt för länge, utan gav oss iväg på nästa stopp som var en del av den regnskog som finns på ön. En härlig vandring genom regnskogen som kändes ganska annorlunda än Eungella. Här hade de haft skogsbruk innan ön blev världsarvslistad, så de flesta träden var ganska unga (men några som fått stå kvar var gigantiska).

Efter lunch gav vi oss iväg till nästa sjö, lake Wabby, som till skillnad från lake Birabi är en sjö som får vatten från en bäck. Vi vandrade över gigantiska sanddyner innan vi äntligen kom fram till den alldeles gröna sjön. Jag lovar att det var härligt att ta sig ett dopp då. På väg tillbaka till resorten såg vi resans enda dingo (trots att de annars är ganska vanliga på ön) som lojt iakttog turisterna.

På kvällen var det middag på resorten och sedan tillbringade vi kvällen med tre trevliga irländare, som inte spottade i glaset (glasen)!!! Det blev dock en ganska tidig kväll eftersom vi skulle iväg på vidare utflykter dagen efter. Morgonen därpå gav vi oss av längs den långa sandstranden på öns östkust för att se hur långt vi kunde ta oss förbi stenarna. Då fick vi även erbjudandet att se ön från ovan, i ett litet propellerdrivet flygplan. Då vi inte skulle få se norra delen av ön tog F och jag chansen att flyga. Det var en riktigt häftig upplevelse, och man fick ett helt annat perspektiv på ön. Att lyfta och landa på stranden var också häftigt! Detta rekommenderas varmt!

Väl nere på marken igen så mötte vi upp de andra i bussen och inspekterade stenmassorna som stängde av oss. Stenarna var verkligen stora och dessutom kom det in rejäla vågor över stranden (jag lyckades i princip dränka halva mig när jag fokuserade på att fota). Ingen idé att försöka alltså. Vi gjorde istället ytterligare en vandring i sanden, förbi sanddyner i flera färger, färgade av metaller i marken, och upp på en kulle. Ingen sjö denna gång, så vi fick svalka oss senare.

Sista stoppet, (efter ytterligare en lunch på resorten) var lake McKenzie, som precis som lake Biribi är en regnvattensjö med kiselstrand, bara mycket större. Då vissa delar av vår tour blivit inställd fick vi ganska mycket tid vid sjön, vilket var ganska skönt. Vi badade och slappade hela eftermiddagen innan det var dags att bege sig tillbaka till färjan, som skulle ta oss tillbaka till fastlandet och sedan vidare till Hervey Bay. Det är ju egentligen helt fantastiskt med en ö helt bestående av sand, som har både sötvattensjöar och regnskog. Visst hade jag velat se Indian Head, Eli Creak, Maheno-vraket och allt det där, men nu har jag ju en anledning att åka tillbaka!!!

Jag skulle inte rekomendera att åka på de resor där man packar in 10 backpackers (som aldrig har kört med 4-hjulsdrift eller i sant förut) i en bil och som kör som galningar över stranden. Framförallt med tanke på de olyckor som varit. Men om jag skulle åka tillbaka skulle jag nog gärna vilja åka mer på egen hand (bil med chaufför eller ett gäng med folk man känner), kunna campa och själv bestämma över tiden. För det är verkligen en fantastisk ö att uppleva!

Så, efter lite utsvävningar åt annat håll kommer här fortsättningen på resan genom Queensland. När vi kom tillbaka till Arlie Beach efter den härliga seglingen kastade vi oss i bilen och gav oss av mot Eungella National park. Efter lite diskussion om var vårat boende för natten egentligen låg (nationalparken är stor) så insåg vi att det var en bra bit och det var MYCKET uppför. Mer än så uppfattade vi inte för det hade redan blivit mörkt (vilket det blev redan vid 6-tiden). Efter att ha slingrat oss upp för den långa backen så hittade vi snabbt Eungella Chalet, ett hotell som hade sin storhetstid (om det någonsin haft det) för ett bra tag sedan, men som enligt broschyren skulle ha en fantastisk utsikt (som vi inte såg mycket av såklart). Hursomhelst så var det en säng att sova i och man kunde även få mat så vi var nöjda.

Morgonen därpå gav vi oss iväg mot starten för vandringslederna och letade upp en lagom lång strapats för oss. Vi handlade lite lunch och gav oss först iväg och tittade på näbbdjuren. De är tydligen väldigt sällsynta i det vilda, men här simmade det glatt omkring flera stycken. Mycket konstiga djur det där.

Vandringen genom regnskogen var mycket fin och vi såg massor av häftiga växter, men inte så många djur. Mest små ödlor, som det kryllade av, och en och annan igel som kröp på oss.

Väl tillbaka vid bilen var vi ganska trötta och på den hisnande resan ner för berget kunde vi även njuta av den fantastiska utsikten vi missat dagen innan. Det är en bit att köra till Eungella nationalpark från Bruce Highway, men har man tid så är det verkligen värt en resa, om inte annat för de lättskådade näbbdjuren och den fantastiska utsikten på vägen dig!

På värsta mode-bloggs vis poserar jag här i min nyinköpta våtdräkt!
En av sakerna jag inte vill missa nu när jag är i Australien är att lära mig (eller åtminstone få testa) att surfa. När man bor i Sverige dyker ju inte tillfällena upp så särskilt ofta och jag har många gånger ångrat att jag inte tog chansen när jag bodde i USA ett år. Så, ganska snart fick jag reda på att några på labbet här surfar ganska ofta (och då tar de en sväng på morgonen före jobbet, hur coolt låter inte det?) en av killarna var beredd att lära mig. Dessutom så har han en extra bräda att låna ut. Därmed var det bara ett litet hinder, våtdräkten, och igår gav jag mig ut på jakt. Det finns ju en surf-shop i varje gathörn här så problemet var mer att välja var man skulle gå, men jag chansade, hittade en affär med lite rea och började provandet. Lite konstigt känns det ju att klämma in sig såhär, men vad gör man inte?

När vågorna är tillräckligt små för mig återkommer jag med hur min första surf-lektion gick!

Ni som brukar läsa min blogg i hopp om roliga/inspirerade inlägg om bakning och mat kanske känt er lite besvikna de senaste veckorna. Därför tyckte jag det var dags att flika in med ett matinlägg, som såklart även det har anknytning till Australien.

Då vi har varit ute på vägarna och ganska ofta stannat vid en strand vid lunchtid så har det passat mycket bra att äta picnic-lunch. Australiensarna är ett grill-galet folk och vid (nästan) varje strand finns en eller två “push button barbies”, d.v.s en elektrisk grill som man startar med en knapptryckning och som alla får använda. Detta var vi inte sena med att utnyttja, även om den första gill-sejouren kanske inte blev ett kulinariskt mästerverk.

Till vår andra grillning så hade vi fått upp värmen lite och trevliga köttbitar, grönsaker BBQ-sås och bröd blev en höjdarlunch! Det blev till och med lite färsk frukt till efterrätt.

Det fanns även dagar då grillar inte fanns att tillgå (jag vet, vilken miss att inte ha grillplatser överallt i regnskogen!), och då utbudet på picnicmat var lite begränsat just denna dag, blev den en hög-energi lunch under vandringen i Eugnella National Park. Men då vi vandrade 1.5 mil i regnskogen så var det nog bra med lite extra energi. Åtminstone funkade det utmärkt som humörhöjare!

Min första helg i Sydney blev vi också bjudna på BBQ vid stranden och det kommer säkert fler tillfällen (och inlägg) om dessa fantastiska grillar och australiensarnas härliga utbud av saker att lägga på grillarna. För att inte tala om all färsk frukt! Det finns sannerligen mycket att rapportera om även i matväg!

Nästa stora stopp (ett sådant där “måste” när man är i Queensland) var Arlie Beach. Utanför Arlie Beach ligger The Withsunday Islands, som är en stor samling öar där det också finns korallrev. Det finns flera sätt att ta sig runt (och till) öarna med båt. Man kan antingen åka ut med en stor motorbåt över dagen och snorkla och besöka “highlightsen” så som Whitehaven beach. Man kan även segla över en eller fler dagar och då finns det massa alternativ; Stora katamaraner som tar mycket folk, men där man sover på resorts på nätterna, Stora “tall ship” skepp där man också är ganska många men kan sova ganska bekvämt på båten, och så de snabba “maxi” båtarna (som inte ska förväxlas med de svenska maxibåtarna) som innan de kom till Arlie Beach tävlade i stora oceantävlingar runt om i världen. Efter som både jag och F gillar att segla så var valet av båttyp ganska enkelt: en snabb såklart!

Då vi var lite sena med att boka så fanns det inte så många resor att välja på när vi väl bestämt oss, så det blev Siska, en 80-fotare som tidigare vunnit flera race men nu blivit turbåt istället. Visserligen har hon byggts om för lite mer komfort och kölen hade kapats lite men hon var fortfarande imponerande! F och jag var snabba att gå ombord och fick sova i förpiken, det var nog den bekvämaste platsen på båten! Det blev bara en tvådagarstur med en övernattning men med tanke på tidschemat så blev det ganska lagom.

Tyvärr blåste det väldigt dåligt första dagen så vi fick gå för motor och gjorde stopp för snorkling och senare även ett besök på den berömda Whitehaven beach på Whitsunday island. En strand där sanden består till 98% av kisel, som gör den alldeles vit och otroligt mjuk och fin. Trots lite otur med vädret var det en härlig dag och kvällen avslutades med middag och snack på däck.

Dagen efter mötte oss med strålande sol, men fortfarande lite för lite vind och vi fortsatte för motor mot flera snorkelplatser. Efter lunchen var det äntligen dags att hissa segel!!! Det här var ju en chans jag inte fick missa, så jag frågade såklart om jag fick styra ett tag. Och visst, det fick jag! I princip hela vägen hem till hamn på kryssbog och med två slag… Då jag aldrig seglat en båt med ratt förut, såklart aldrig styrt en 80-fotare och då Windexen var trasig så var det väl lite knepigt, men SÅ härligt! Det här kan jag verkligen tänka mig att göra igen, men då med lite mer vind!

Med en lite mer fast punkt i tillvaron (Hostelet i Sydney) och med en stabil (om inte så snabb) internetuppkoppling så kan jag nu börja berätta lite mer om min och F:s resa genom Queensland. Vet inte hur många backpackers och andra som tidigare åkt stäckan Cairns Brisbane (eller andra hållet) men varje resa är ju unik och jag ska försöka ge lite tips och inspiration bland den vanliga resebeskrivningen.

Vi startade som jag tidigare berättat i Cairns, och efter två korta dagar (vi hade gärna haft ett par dagar till om tiden räckt till) var det dax att ge sig av med slutdestination Brisbane 8 dagar senare. Hela vägen från Cairns till norr om Brisbane löper Bruce highway, och det var längs den vi färdades i vår lilla röda Hundai Getz. Efter några trevande högersvängar och rondeller i vänstervarv så fick vi ganska bra kläm på vänsterkörningen. Men hade vi fått en dollar för varje gång vi drog igång vindrutetorkarna istället för blinkersen så hade vi varit rika nu!

Även om det går en massa bussar (och tydligen även tåg) så var det väldigt skönt att bestämma över sin igen tid och det fanns mycket mer möjligheter att vara spontana. Körandet tog inte heller allt för mycket tid från allt som skulle upplevas trots långa avstånd ibland. “Allt” som man kan uppleva längs kusten finns bara några mil från vägen så det var mycket lätt att hitta. Däremot var vägen inte i bästa skick överallt. Man fick snabbt lära sig att “rough surface” på en 100-väg inte bara betydde lite skump, utan rejäla hål mitt i vägen! 220 mil hann vi avverka innan vi skiljdes från Getzen på Brisbanes flygplats.

Vad som hände där emellan får ni veta i de kommande inläggen. Let the journey begin!

Hej!
Borjar med att ursakta avsaknaden av prickar av alla de slag!

Det har varit daligt med uppdateringar ett tag, som framforallt beror pa att vi haft fullt upp med att uppleva saker och inte hangt allt for mycket framfo datorn. Precis som det ska vara alltsa. Jag aterkommer senare med mer detaljerade aventyrsbeskrivningar och bilder nar jag landat i Sydney. Vi har nu precis kommit hem fran en tvadagarstur pa Fraser Island och bara for att lugna de som av nagon anledning hort om olyckan som hande haromdagen sa va vi inte uta pa on den dagen och vi akte dessutom buss istallet for bil. Norra delen av on var tyvarr avstangd for bussar da cyklonen som kom for ett par veckor sedan avtackte stora “stenar” pa stranden som vanligtvis inte alls syns. Vi gjorde istallet en jattehaftig flygtur over den norra delen av on och sag flera haftiga sjoar och sanddyner. Mer detaljer och bilder kommer senare som sagt.

P.S. Antligen borjar man bli lite brun ocksa nar jag hittat en lagom balans mellan solskydd och tid pa stranden!

Välbevarade (nåja nästan*) framme i Cairns 8:00 lokal tid igår efter ca 30 timmars resande. För att övervinna jet-lag så snabbt som möjligt stannade vi uppe hela dagen (vilket var hela svenska natten) och strosade i Cairns, shoppade obligatoriska flip-flops och åkte upp till Trinity beach en sväng. Inget badande vid stränderna ännu pga stingers…

*Nedre delen av mitt vänstra ben såg ut som den tillhörde klumpfots. De som vet vad elefantsjukan är kan tänka sig… Stödstrumpor here i come!

Idag var vi mycket piggare och gav oss av på en härligt snorkeltur. En mysig segelbåt (Oceans Free) tog oss ut till barriärrevet vid Green island. Där fick vi snorkla obegränsat och till och med gröngölingar som jag fick chansen att dyka!!! Nu börjar jag fatta tjusningen! Dock så fokuserade jag lite mer på att andas än att titta på fiskarna och korallerna (som var superfina!!!) så jakten på Nemo gick vidare med snorkel. Ingen lycka där inte…. Jag har dessutom brännt mig ovanligt lite… Jag får nog blir kvar några månader till om jag ska bli brun i den här takten!

To be continued!