Den röda tråden

Tidigare har jag ju bara berättat som snabbast om att vi inte körde 4-hjulsdriven bil på Fraser Island, och att både F och jag levde och mådde bra. Det var mest för att lugna oroliga bekanta, men nu är det alltså dags för den mer ingående beskrivningen om besöket på sandön.

Vi hade alltså valt att åka guidad tur med buss (med övernattning på ett resort) och hade förhoppningarna att få se höjdpunkterna av det som fanns på ön. För som vår guide Steve sa, så behövde man egentligen minst en vecka för att riktigt hinna uppleva allt som finns att uppleva. Det hade inte vi. Dessutom så fick vi veta att den cyklon som dragit över för 1-2 veckor sedan hade frilagt stora “stenar” (det finns egentligen inte sten (förutom sand) på ön, men dessa består av förhårdnad humus och ser ut som sten) längs den långa stranden. Detta gjorde att man inte kunde ta sig upp på den övre delen av ön med buss, vilket var lite surt, speciellt som vi inte fått veta det vid bokningen. Hursom.

Vi började dag ett med ett besök vid lake Biribi, som är en av flera regnvattensjöar på ön. Det förhårndade humuslagret under sjön håller kvar regnvattnet. Omgiven av otroligt fin, vit kiselsand (som på Whitehaven beach) ger det sjöbotten en klarblå-turkos färg som påminner om en pool. Himmelskt härligt, men såklart kunde vi inte stanna allt för länge, utan gav oss iväg på nästa stopp som var en del av den regnskog som finns på ön. En härlig vandring genom regnskogen som kändes ganska annorlunda än Eungella. Här hade de haft skogsbruk innan ön blev världsarvslistad, så de flesta träden var ganska unga (men några som fått stå kvar var gigantiska).

Efter lunch gav vi oss iväg till nästa sjö, lake Wabby, som till skillnad från lake Birabi är en sjö som får vatten från en bäck. Vi vandrade över gigantiska sanddyner innan vi äntligen kom fram till den alldeles gröna sjön. Jag lovar att det var härligt att ta sig ett dopp då. På väg tillbaka till resorten såg vi resans enda dingo (trots att de annars är ganska vanliga på ön) som lojt iakttog turisterna.

På kvällen var det middag på resorten och sedan tillbringade vi kvällen med tre trevliga irländare, som inte spottade i glaset (glasen)!!! Det blev dock en ganska tidig kväll eftersom vi skulle iväg på vidare utflykter dagen efter. Morgonen därpå gav vi oss av längs den långa sandstranden på öns östkust för att se hur långt vi kunde ta oss förbi stenarna. Då fick vi även erbjudandet att se ön från ovan, i ett litet propellerdrivet flygplan. Då vi inte skulle få se norra delen av ön tog F och jag chansen att flyga. Det var en riktigt häftig upplevelse, och man fick ett helt annat perspektiv på ön. Att lyfta och landa på stranden var också häftigt! Detta rekommenderas varmt!

Väl nere på marken igen så mötte vi upp de andra i bussen och inspekterade stenmassorna som stängde av oss. Stenarna var verkligen stora och dessutom kom det in rejäla vågor över stranden (jag lyckades i princip dränka halva mig när jag fokuserade på att fota). Ingen idé att försöka alltså. Vi gjorde istället ytterligare en vandring i sanden, förbi sanddyner i flera färger, färgade av metaller i marken, och upp på en kulle. Ingen sjö denna gång, så vi fick svalka oss senare.

Sista stoppet, (efter ytterligare en lunch på resorten) var lake McKenzie, som precis som lake Biribi är en regnvattensjö med kiselstrand, bara mycket större. Då vissa delar av vår tour blivit inställd fick vi ganska mycket tid vid sjön, vilket var ganska skönt. Vi badade och slappade hela eftermiddagen innan det var dags att bege sig tillbaka till färjan, som skulle ta oss tillbaka till fastlandet och sedan vidare till Hervey Bay. Det är ju egentligen helt fantastiskt med en ö helt bestående av sand, som har både sötvattensjöar och regnskog. Visst hade jag velat se Indian Head, Eli Creak, Maheno-vraket och allt det där, men nu har jag ju en anledning att åka tillbaka!!!

Jag skulle inte rekomendera att åka på de resor där man packar in 10 backpackers (som aldrig har kört med 4-hjulsdrift eller i sant förut) i en bil och som kör som galningar över stranden. Framförallt med tanke på de olyckor som varit. Men om jag skulle åka tillbaka skulle jag nog gärna vilja åka mer på egen hand (bil med chaufför eller ett gäng med folk man känner), kunna campa och själv bestämma över tiden. För det är verkligen en fantastisk ö att uppleva!

This entry was posted on Wednesday, May 6th, 2009 at 13:59 and is filed under Australien, Resa. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.