Den röda tråden

Jag minns faktiskt inte den första gången jag åt pesto. Och då menar jag den gröna varianten med basilika, pinjenötter, ost, vitlök och olivolja. Jag vet i alla fall att jag under lång tid trodde att det var just det som var pesto. Sedan började det det dyka upp en massa varianter på röror som kallades pesto och jag blev lite förvirrad.

Efter en snabb sökning på internet har jag nu kommit fram till att ordet pesto kommer från italienskas “pestare” som betyder att krossa eller mortla. Dessutom så ska i alla fall original (?) peston från Genua-området (pesto alla genovese) traditionellt innehålla just de ingredienser jag nämnde först. Och helst ska det tydligen vara peccorino-ost.

Allt detta hindrar ju inte oss att kalla andra röror, där ingredienserna krossats eller mortlas, för pesto. Eller så kan man kalla det för röra helt enkelt. Det blir inte sämre för det. I helgen blev det två varianter, dels en variant på soltorkade tomater som jag visst bloggat om tidigare. Den andra varianten blev en kronärtskockspesto, inspirerad av Hemmafruns variant, som hon hade som lasagnefyllning. Jag funderar starkt på att använda den till cannelonifyllning en vacker dag. Eller kanske en regnig dag, då jag orkar stå inne och göra canneloni….

Kronärtskockspesto

1 burk kronärtskocksbottnar
0.75 dl sötmandel
2 vitlöksklyftor
vatten
olivolja
salt
peppar

Gör såhär:
Rosta mandlarna hårt i en torr stekpanna, de ska få ordentligt med färg. Lägg dem sedan åt sidan. Dela kronärtskocksbottnarna i mindre bitar. Hacka vitlöken grovt. Fräs vitlök och kronärtskocka i lite olivolja. Blanda sedan allt i en mixer, tillsätt lite vatten och lite mer olja. Kör tills peston är slät. Späd med lite mer vatten och olja till önskad konsistens. Smaka till sist av med salt och peppar.

Busenkelt var ordet, det svåra är att inte äta upp allt på en gång!