Den röda tråden

Förra veckan tillbringades alltså i Val Gardena, som tillhör det större skidsystemet Dolomiterna, i norra Italien. Val Gardena består av tre byar och för att förvirra det hela så har de olika namn beroende på om man talar italienska eller tyska (och ett tredje på det lokala språket ladin, som jag inte riktigt behärskar). Därifrån kan man åka till flera andra områden som ingår i Dolomiti Superski, som Arabba (med Marmolada glaciären), Canassei och Alta Badia. Om man inte är nöjd ingår fler skidorter i liftkortet, dit man kan ta sig med bil (som Cortina), men vi var nöjda.

Nog med turistinfo.

Sju personer blandat folk i en lägenhet där det serverades underbar frukost (av oss), käkades en del chips och kakor, dracks en hel del öl och där det spelades alfapet! När vi inte var i lägenheten (vilket var majoriteten av tiden) så hittades vi antingen:
1) I backen - här kunde det i och för sig vara svårt att hitta oss då vi täckte enorma längder pist, vad sägs om 144 liftar, nästan 48000 höjdmeter och 25 mil pist på sex dagar. Det blir nästan ett Mt Everest om dan om man ska citera en av medresenärerna. Och det ska man ju!!!
2) På en restaurang - ätandes Pizza/Pasta (med lite inslag av österrikiska specialiteter som Spetsle, Schweinshaxe och Leberknödel). Detta gjorde vi både på lunchen (då i backen) och till middag (då framförallt i Wolkenstein/Selva som var byn närmast vår lägenhet bilvägen).

First thing first: Åkningen (jag på min nya fina fantastiska Burton Feelgood bräda, de andra utom bror på skidor) var helt fantastisk. Vi hade helt underbart väder nästan hela tiden, massor av sol och inte allt för varmt (för snöns skull). Den enda man skulle kunna klaga på är mängden snö i offpisten, men vi hade ju istället världens mest välpreparerade pister som höll sig hela dagen. Därav de många höjdmetrarna och milen pist. Att det var sent på säsongen och inga liftköer gjorde inte heller saken sämre.

Det näst viktigaste: Maten. Från mitt förra besök i Italien hade jag höga förväntningar på maten. Jag blev inte besviken den här gången heller. Italienarna kan sin pasta. Och Pizza. Tur att all åkning bäddade för behov av kolhydratladdning (!). Att man dessutom kan få både apfelstrudel och tiramisu till efterrätt (det ryktades även om kaiserschmarrn, men det såg jag aldrig själv) och för det mesta kunde beställa på tyska gjorde ju inte saken sämre för min del, även om italienska är ett mycket finare språk.

Sedan ska vi inte glömma resesällskapet. Ett helt underbart gäng som var jämna åkmässigt (även om jag allt som oftast kom ner sist) och bara var härliga på alla sätt och vis. Det var lika roligt att hänga på afterskin och dansa till “lägger ägg” som att hänga i lägenheten och spela alfapet. Tyvärr är det goda sällskapet det enda jag inte kan garantera om någon annan åker hit. Jag behåller absolut det här gänget för mig själv!

Summa sumarum: Ett mysigt område med god mat och suverän åkning dit man bara vill tillbaka!

P.S Tack alla som jag snattat bilder ifrån!

This entry was posted on Wednesday, April 1st, 2009 at 23:35 and is filed under Resa, Utförs. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.