Den röda tråden

Så, helt plötsligt en dag i början av mars så var det bara en gren kvar av klassikern. Vätternrundan. 30 mil på cykel. Det som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning och trodde skulle vara den jobbigaste grenen av de alla. I samma veva basunerade en bekant ut på Facebook att klassikern var avklarad på 24 timmar. Såklart sådde detta ett frö i mitt huvud. 24 timmar? Jag hade inte ens tänkt på att man kunde ha ett tidsmål för hela klassikern. Efter lite överslagsräkning kom jag fram till att det för mig innebar att jag skulle behöva åka Vätternrundan på mindre än 11 timmar och 15 minuter. HELT omöjligt tänkte jag och slog bort tanken.

Träning inför Vätternrundan

En fin vecka i mars fick Lexan sin premiärtur för säsongen (ja, jag har en sådan relation till min cykel nu). Efter några turer på egen hand och med någon enstaka vän kände jag mig redo för ett söndagpass med klubben. Mitt allra första långpass med NocOut, med klungkörning och fikastopp och allt vad det innebar. Nervös gav jag mig av till mötesplatsen och när vi alla var samlade gav vi oss av. En ynka mil senare var jag ohjälpligt avhängd på en raksträcka i motvind och allt kändes hopplöst. Då vände en väldigt snäll bekant och jag fick för första gången ge upp och låta mig knuffas en bit (efter några gånger har jag nu förlikat mig med känslan att behöva den där hjälpande handen i ryggen och saknar den till och med ibland). De där 11 timmarna på VR kändes väl inte närmare efter den söndagen precis. Men sedan så åkte jag och tre andra vänner från NocOut på CycleCamp på High Chaparall, och det blev lite som i triss-reklamen. Plötslig händer det! Att köra i klungor med människor på samma nivå, med superduktiga och trevliga ledare, att lyssna på roliga föredrag och umgås med härliga nyfunna vänner i dagarna tre var hur roligt som helst. Det var nog här jag fastnade för cyklingen!

Med nytt mod, självförtroende och kunskap om klungkörning gav jag mig åter på söndagscyklingarna och har trivts som fisken i vattnet hela våren. Visst har jag varit svagast ibland, men då får man skrika “håll igen” eller så kommer den där handen i ryggen. Att orka med en 15-mila runda var hur häftigt som helst, men kulmen av häftighet (förutom VR då) var det lilla motionsloppet Sommen runt som utgår från Tranås. Dit åkte jag fullständigt övertygad om att vi var ett litet gäng som skulle åka lite långsammare än den starkare klungan. “Lotta klungan” hade den börjat kallas i diskussionerna innan loppet. Väl där så visade sig NocOut-andan från sin (enligt mig) allra finaste sida och “alla ska med” blev dagens motto. Vid starten trodde fortfarande inte på det, men tack vare fantastiska klubbmedlemmar, starka cyklister och goda vänner så hängde jag med runt de 12,5 milen. På under fyra timmar. I 32 km/h i snitt! Jag trodde inte mina ögon. Jag kände mig stark och den där tanken om 11-timmars gränsen på VR gjorde sig påmind igen.

Jag fortsatte även springa lite under våren och hängde med på klubbens intervallträningar så ofta jag kunde. Det var ju inte bara för träningen jag gick, det var ju även så roligt att träffa alla nya träningskompisar och känna gemenskapen. Kände mig starkare som löpare och såg fram emot Blodomloppet som jag fått några av kollegorna att hänga med på. Lite kaxig tänkte jag att jag skulle springa på under 52 minuter, 2.30 under mitt tidigare personbästa på milen. Jag var laddad, men gjorde nog en ganska dålig uppladdning med för lite mat och vatten. Starten gick och jag försökte hålla mitt tänkta tempo. Det gick lite för fort i början. Sedan lite för långsamt. Efter 4 km fick jag en mental dipp och efter 5 började jag gå och var beredd att strunta i allt ihop. Tack och lov samlade jag ihop mina tankar igen, sprang på och tog mig i mål på 53:19. Jag var besviken först, men insåg sedan att personbästa är alltid personbästa. Och att jag måste jobba med mina mentala svackor när det är jobbigt.

Den stora dagen närmade sig, och så under ett långpass på nationaldagen kändes helt plötslig allt så tungt. Jag fick slita fast jag bara låg i klungan och tog det “lugnt”. Jag orkade inget i uppförsbackarna, och även i den lugnare utbrytarklungan fick jag kämpa. Väl hemma insåg jag att pulsen varit högre än någonsin och rädslan för förkylning kom krypande. Inga andra tecken på sjukdom än denna trötthet gjorde att jag ändå fick till ytterligare några pass innan det var dags att vila inför loppet.

Klassikern del 4 - Vätternrundan

Min vapendragare A kom ner redan på tisdagen innan VR och tillsammans startade vi operation förberedelser! Tror aldrig jag varit så förberedd inför något lopp tidigare, men så skulle vi ju vara igång 12-13 timmar trots allt. (Jo, det var 12-13 timmar som var det officiella målet. Jag har alltid ett rimligt mål och ett orimligt. Ofta hamnar jag någonstans där emellan och blir tyvärr besviken.) Vi tog en lugn runda på cyklarna. Vi åt massor med mat. Vi sov 8 timmar per natt. Vi planerade energiåtgång. Vi åt mer mat. Vi hämtade nummerlappar i Motala tillsammans med M. Träffade några klubbkompisar och snackade lite. Vi åt lite mer mat. Vi planerade mellantider i depåerna utifrån flera scenarion. Jag började bli nervös. Visste inte om den där tröttheten lämnat kroppen ännu. Visste inte hur jag skulle klä mig efter det utlovade regnovädret. Tänkte att jag ju egentligen ville klara de där 11:14. Min kära Fredrik hann nog bli irriterad både två och tre gånger på mina förberedelser/hysteri. Men jag ville vara FÖRBEREDD. Så förberedd man nu kan bli på något man aldrig tidigare upplevt.

Vår starttid var 01:46 på lördagsmorgonen. Sista kvällen förberedde vi all packning, åt massor av mat (ser ni en trend här?) gick och lade oss ett tag och lyckades faktiskt somna. Jag vaknade till andra halvleken av Sverige-England matchen i EM och åt lite pastasallad (okej, nu började även jag bli mätt). Vid halv 12 gav hela gänget sig av, återigen skjutsade av den tålmodigaste av alla, Fredrik. I lugn och ro fick vi ordning på cyklar, kläder, nummerlappar, lysen och väskor. Från macken vid McDonalds rullade vi in mot hamnen och gjorde oss beredda för vår start. Då jag hade kört tjejvättern året innan visste jag ju i alla fall proceduren, även om det var lite annorlunda mitt i natten. Vädret var fortfarande bra. Uppehåll, nästan ingen vind och runt 10-12 grader. Jag hispade lite till om jag var för varmt klädd. De andra var oroliga för att frysa.

Vi gick in i startfållan, åkte fram till repet och så gick starten. Jag låg längst fram bakom motorcykeln och det kändes bara SÅ häftigt att äntligen vara på väg! Första kilometerna hängde vårt lilla gäng ihop, men sedan så kom det en klunga med danskar som jag tyckte höll ett vettigt tempo. Jag lade mig längst bak, gav snabbt upp att försöka konversera med dem och hörde att jag hade M bakom mig. Kanske skulle vi hålla ihop i alla fall? Efter ett tag har jag en svensk bredvid mig och vi pratar lite längs vägen mot Hästolmen. Det var mörkt, nästan tyst förutom suset från cyklarna, och det enda man såg var alla röda lysen som ett pärlband längs vägen. Jag tyckte det var så häftigt! I Hästholmen gick “min” klunga in i depå, vilket jag tycker var alldeles för tidigt. M var borta och jag fortsatte ensam, men hittade tyvärr inte lika bra klunga framöver. Ner mot Gränna ljusnade det och jag hade sikte på en “MeraLera” kille som sedan dök upp många gånger under de kommande timmarna. I Gränna blev det ett snabbt stopp, påfyllning av vätska, en bulle och ett snabbt toabesök. Lika bra när det ändå inte var någon kö. Det hade börjat skvätta lite smått men jag fortsatte utan min regnjacka.

Då börjar hällregnet.

Ner från Gränna till Jönköping fick jag köra mycket själv. Klungorna framför var för långsamma och de få som cyklade om var för snabba. Det blir snabbt väldigt blött och jag inser att jag borde bytt ut min windstopper mot regnjackan redan i Gränna. Då jag bestämt mig för att inte stanna i Jönköping rullade jag vidare med blöt jacka mot Fagerhult, tog rygg på lite olika grupper och cyklade fel (!!!) på ett ställe. Väl framme i Fagerhult hittade jag ett ställe man kunde gå in under tak, bytte ut min blöta jacka mot regnjacka och passade på att dra på mig torra ärmar också. Lämnade in jackan (och lite av all min överflödiga mat) och spanade in kön av folk som skulle bryta. Den var inte nådig! Efter kaffe, bulle och banan var det dags att cykla vidare med domnande händer och klapprande tänder. De domnade händerna gjorde att jag hade svårt både att greppa vattenflaskan och att växla med vänsterhanden! Tack och lov fick jag snart upp värmen och försökte återigen hitta några ryggar i lagom tempo. Det gick väl sådär, men jag fick öva på min tyska med en äldre herre som inte gärna pratade engelska och gjorde sin tredje VR i skitväder! Vi hade tidigare planerat att stanna i Hjo och äta. När jag nu var själv (och inte ett dugg hungrig) så tänkte jag strunta i det men stannade ändå i depån. Vad jag fick utfört där kan diskuteras, och det var faktiskt mest bortslösade minuter och ytterligare ett tillfälle att bli kall.

Efter Hjo hittade jag återigen en lite spontanklunga och pratade ett tag med ett trevligt par från Göteborg som gjorde klassikern ihop. De stack sedan iväg för att komma under 11 timmar, och jag vågade inte hänga på då jag var osäker på hur länge jag skulle orka. I Boviken hittade jag en NocOut-kompis, men tappade åter bort min lilla klunga. Tror även den där MeraLera killen dök upp igen! Jag cyklade på ensam, men blev upphunnen av en liten grupp jag tidigare cyklat om. De tyckte att vår medelfart nog var ganska lika och föreslog att vi skulle slå följde. Med detta glada, sjungande Uppsalagäng (en VR-låt hade komponerats tidigare och sjöngs för fulla halsar) tog jag mig an de sista milen, njöt av uppehållsväder och gratis chokladbollar som delades ut längs vägen! De gick in i depå i Hammarsundet och jag, som kände mig stark, fortsatte mot mål. Bara fyra mil kvar nu!

Helt plötsligt kommer det en klunga förbiåkande, där jag känner att jag nog kan hänga på. Kanske kan jag klara de där 11:14 i alla fall? Jag trycker på i en uppförsbacke och PANG så gör det fruktansvärt ont i höger knä. Jag får släppa och kan bara cykla i “tant-fart”. Stannar på en parkeringsplats, tar en värktablett (inte så smart, jag vet), klär av mig lite och ska bege mig igen. Det gör om möjligt mer ont i knät nu, och inte bara när jag trampar. Bara att följa med i rundtrampet känns som om någon trycker in något vasst i sidan av knät. Det är sista grenen på klassikern. Det är bara tre mil kvar av trettio. Jag är envisare än den envisaste åsna. Såklart jag fortsätter. Det går inte fort. Jag grinar illa så fort en liten uppförsbacke ska forseras. Men jag passerar fortfarande cyklister! När jag svänger in mot hamnen i Motala, ser målet och hör F heja på mig så gråter jag, av lika delar smärta och glädje!

Väl av cykeln känns inte knät alls och jag är helt uppe i varv i flera timmar. 3/4 av den resterande gruppen kommer i mål ca 2 timmar senare (även vår fjärde startande kom i mål i sinom tid!) och när cykel och den där blöta jackan hämtats ut blir det hemfärd för dusch, powernap, skumpa och middag. Sedan sov jag riktigt riktigt gott!

11:19 blev sluttiden på vätternrundan. Återigen är jag närmare måltiden än jag trott, men denna gång hade jag inte kunnat cykla fortare än jag gjort, i alla fall på slutet. Såhär i efterhand är jag såklart lite sur på mina 16 onödiga minuter i Hjo, men man kan ju ta revansch på de där 24 timmarna någon gång. I slutändan måste ändå vara riktigt nöjd med att klarat av min (första?) svenska klassiker på strax över 24 timmar, mycket snabbare än jag kunnat tro när jag startade det här äventyret!

Det har varit tyst på bloggen väldigt länge nu. När jag startade den för tre år sedan så var tanken att jag fritt skulle kunna blogga om alla mina intressen. Redan då var jag förutseende nog att inse att mitt fokus snabbt skiftade mellan många saker. Sedan blev det mer eller mindre en matblogg och när jag började träna mer och laga mindre mat så kändes det konstigt att byta tema. Anledningen till det minskade matbloggandet handlar inte bara om att jag tränat inför en svensk klassiker. Nej, det vore ju inte likt mig att bara fokusera på en sak samtidigt. Jag har även jobbat med att få mina artikar till avhandlingen klara, och läst en halvfartskurs på distans.

Nu känner jag ändå att jag vill skriva av mig om min väg mot en svensk klassiker. Vem vet, kanske kan det inspirera någon? För er som hellre läser om mat och inspirerande recept kan ju strunta i de kommande 3-4 inläggen för här dyker det på sin höjd upp några snickers, lite kexchoklad och sportdryck.

Tanken inför de här blogginläggen var först en gren-för-gren “race report”. Jag inser dock medan jag skriver det här att det mer handlar om en sorts mental och fysisk resa. En resa från den där långsamma tjejen med 2:a i gympa till någon som kan slita i timtal i skidspåret eller på landsvägen. Från någon som såg sig själv som en “icke sportig” person till någon som nu ses som träningsfreak av (åtminstone) gamla vänner. Från en som gärna sov både till 10 och 11 på helgmornarna som nu går upp med väckarklocka för att cykla 10 mil en söndagsmorgon. Även om resan nog påbörjades ett tag innan klassikern drog igång så är det detta år jag verkligen tagit fart. Framme är jag förhoppningsvis inte än på ett tag.

Del 1 - början på äventyret

Vansbrosimningen
Klassiker-äventyret började som en Tjejklassiker, men byttes efter tre grenar mot en riktig klassiker. Det kanske låter som att skryta, men jag insåg att 1/3 av distanserna inte alls gav mig den utmaning jag behövde. Vansbrosimningen blev därför påkommen med bara 3 veckor till start och träningen blev därefter; obefintlig. Efter att ha ensam (ja, förutom alla i min startgrupp då) plaskat mig igenom Vansbrosimningen på 1:12:42 så var i alla fall klassikern igång.

Lidingöloppet
Till Lidingöloppet hade jag fått med mig kollegan A. på äventyret. Det har varit riktigt roligt att ha någon att dela denna utmaning med, även om de 20 milen mellan oss gjorde att den gemensamma träningen blev minimal. Inte heller löpträningen blev sådär jättestrukturerad, med 1-3 pass i veckan. Lite backintervaller med några vänner. Ett lite längre pass nån gång i bland (okej, här snackar vi 12,5 km och uppåt, lånpass har fått en annan innebörd nu). Jag började samtidigt tänka framåt och snegla på cykel under höstens rea-tider. Fick finfin hjälp av J. som även efter cykelinköpet har peppat och stöttat (från Schweiz) hela året. Han gav mig även det bästa tipset någonsin då han tyckte jag skulle gå med i NocOut.se, en klubb jag inte hade hört talas om innan. Just innan Lidingöloppet vågade jag bara snegla på deras hemsida samt Facebooksida och känna mig dragen till gemenskapen. Men passar jag in?

Inför löpningen hade jag i alla fall realistiska mål (jag har ju sprungit lopp förut, även om det bara rört sig om en halvmara som mest) och skulle komma in på under 3:30. Nu hade jag sällskap av både min Fredrik samt A under dagen, vilket gjorde preppandet och peppandet enklare. Med finfint väder och bra stämning var förhållandena perfekta med andra ord. Loppet gick väl egentligen som förväntat med tanke på träningen innan, även om jag var irriterad på hur mycket jag behövde gå i uppförsbackarna. Lufsade i mål på 3:26:nånting och konstaterade att jag inte riktigt var tränad för uppgiften. I mål kom jag ju trots allt och väl där sneglade jag mot NocOut:s beachflagga (och folket som samlats där) och tänkte att man kanske skulle gå med i den där klubben i alla fall.

Ganska snart efter Lidingöloppet gjorde jag slag i saken och gick med i NocOut! Anmälde mig snabbt till deras Vasalopps-träningsläger, och hängde med på både frukostlöpning och skogsäventyr. Kände ganska snart att det här var en samling härliga människor. Lite galna, visst, men härliga! Jag testade även på att cykla lite inför nästa års bravader, men vågade inte ta sällskap med någon ännu. Sent på hösten gick Jättenbule-löpet i Österbymo (10 km kuperat på stig och grusväg), vilket blev min allra första tävling som medlem i en klubb. Någonsin! Vilken kick att ha klubbmedlemmar i och utanför spåret, peppade innan, under och efter loppet! Som hejade och fotade! Snart så var både F och flera andra vänner medlemmar och hösten tuffade på i väntan på snön.