Den röda tråden

Oavsett om jag har några läsare kvar efter förra inlägget, eller inte, så fortsätter min långa och ibland något osammanhängande sammanfattning av året jag genomförde en svensk klassiker

Del 3 av klassikern - 9 mil mellan Sälen och Mora

Vasaloppsträningen

Vasaloppet (Öppet spår) närmade sig och snön lyste med sin frånvaro. Av de senaste två kanonvintrarna fanns inget spår. Jag sprang lite, testade rullskidor en gång på stapplande ben, och åkte sedan på en otäck hosta under julen. I Januari började jag få lite panik, både för hostan som aldrig gav sig, men även för snöläget. Till slut blev det ändå lite kallt och de lyckades göra tillräckligt med snö i Sya för en 600 m slinga. Jag trotsade hostan och gav mig ut, men efter det där första träningspasset på skidor kändes Vasaloppet var ljusår bort. Hostan försvann tillslut, med lite hjälp av antibiotika och jag kunde äntligen träna så mycket jag ville!

Under NocOut:s VasaCamp i Bruksvallarna fick jag inte bara åka skidor i långa fina spår med härligt sällskap. Även om det var en kick i sig att känna att man faktiskt hängde med flera av de människor som jag sett som otroligt vältränade. Jag fick även umgås med trevliga klubbmedlemmar i dagarna fyra. Sakta men säkert började jag också inse vilka galningar vissa i NocOut är. Tur att det finns sådana som jag som motvikt! Efter lägret fick jag flera fina träningspass, och tack vare kontaktnätet i klubben hade jag ofta någon att samåka med när snön ibland fanns lite väl långt borta. Att åka seedningsloppet Syaslingan (4 mil på en 4 km bana) med peppande klubbmedlemmar både i och utanför spåren, varv efter varv, (och E:s chokladbollar!) var återigen en otrolig kick!

Öppet spår måndag
När det var dags för öppet spår åkte jag med ett blandat gäng vänner och bekanta upp till Sälen redan på lördagen. Det skulle åkas både söndag och måndag samt Halvvasan på tisdagen och de som inte åkte för dagen hejade på eller fixade mat. Söndagen, som var en helt fantastisk dag vädermässigt, gick åt till att testa skidorna, lämna in dem för vallning och sedan heja på alla jag kände i spåren! Både klubbmedlemmar och andra höll vi koll på och uppdaterade flitigt på Facebook. Jag var nog lite nervös på kvällen, men vi var väl förberedda och det var bara att försöka sova några timmar. Mitt jobbigaste moment, att gå upp sjukt tidigt på morgonen, gick över förväntan och efter en ordentlig frukost fick jag och A skjuts ner till starten (hela tiden denna stöttande och skjutsande F) där vi hämtade skidor, lade ut dem i fållan, fixade med toabesök och bananätande. Det var 12 minusgrader vid starten, men visste att det skulle gå upp mot nollan under dagen. Det innebar att man fick frysa en del när överdragskläderna skulle av! När vi väl skulle gå tillbaka till våra skidor höll vi på att inte komma in i tid och fick oss en språngmarsch tillbaka till fållan!

Med 30 mil skidor i benen benen gav jag mig iväg ackompanjerad av den klassiska vasaloppsjingeln. Äntligen var det dags! Återigen hade jag två mål. “Skamgränsen” låg på 9 timmar och allt under 8,5 var mycket bra! När vi väl klättrat upp för den första backen i makligt tempo fick jag fart under skidorna. Jag hade perfekt glid, jag kände mig stark, solen gick upp över hedarna och jag var bara lycklig! I tre mil bara susade jag fram i min ensamhet det kändes som om det skulle gå hur fort som helst. Jag bockade av kilometer för kilometer och sedan, strax efter Smågan, började det snöa. Det var ju väntat och första biten, fram till Evertsberg ungefär kändes fortfarande lätt. En klubbmedlem stod längs vägen och plötslig var jag påhejad! Att en så liten sak kan ge så mycket extra energi. I Evertsberg var det tänkt att min hejarklack stå, men när jag inte såg till dem fick jag tuffade vidare mot Oxberg, fortfarande vid gott mod men i tilltagande snöoväder.

Väl framme i Oxberg träffade jag äntligen hejarklacken (fina Fredrik och L). Jag fick en snabbmassage av axlar, åt ytterligare en kexchoklad (vilken i ordningen vill jag inte tänka på), fick en puss och ångade vidare. Nu började det bli lite trögt. Alla spår utom ett var igensnöade och även om det kändes som om åkarna framför var hysteriskt långsamma gick det inte att gå om i spåret bredvid. Samma situation för ett år sedan hade gjort mig irriterad och arg. Nu fick jag säga till mig själv att inte slösa energi på detta, utan lugnt och fint ta mig in i mål. Visserligen hade chansen på 8-timmars gränsen försvunnit, men jag hade fortfarande chansen på 8,5. Denna gång lade mig helt sonika i den långa kön in till Mora och försökte ta det lugnt. Mellan Hökberg och Eldris hade jag det nog tuffast och var jag så trött både på att åka skidor och på vetebullar och blåbärssoppa. Men helt plötsligt var det ju mindre än milen kvar och jag kunde snart höra publiken i Mora. Blödig som jag är kom tårarna redan innan bron som var starten på upploppet. Att staka sig fram på upploppet mot portalen som utgör målen är en helt fantastisk känsla! Jag var så lycklig och nöjd att jag inte ens grämde mig att jag missade 8-timmars gränsen med ynka 5 minuter. Då målet från början var under 9 timmar så var 8:05:34 överraskande bra!

Efter loppet var jag uppe i varv i flera timmar. Jag var lycklig och kände att det här var det roligaste jag någonsin gjort i idrottsväg. Gratulationer ramlade in från familj och vänner (bland annat från min fina mamma som alltid håller koll på mig när jag tar mig an sådana här lopp) och även från mina nyfunna klubbvänner. Att veta att man har “ögonen på sig” kanske är jobbigt för många, men mig får det bara att prestera bättre… Den här känslan kunde jag leva på ett bra tag!

Det har varit tyst på bloggen väldigt länge nu. När jag startade den för tre år sedan så var tanken att jag fritt skulle kunna blogga om alla mina intressen. Redan då var jag förutseende nog att inse att mitt fokus snabbt skiftade mellan många saker. Sedan blev det mer eller mindre en matblogg och när jag började träna mer och laga mindre mat så kändes det konstigt att byta tema. Anledningen till det minskade matbloggandet handlar inte bara om att jag tränat inför en svensk klassiker. Nej, det vore ju inte likt mig att bara fokusera på en sak samtidigt. Jag har även jobbat med att få mina artikar till avhandlingen klara, och läst en halvfartskurs på distans.

Nu känner jag ändå att jag vill skriva av mig om min väg mot en svensk klassiker. Vem vet, kanske kan det inspirera någon? För er som hellre läser om mat och inspirerande recept kan ju strunta i de kommande 3-4 inläggen för här dyker det på sin höjd upp några snickers, lite kexchoklad och sportdryck.

Tanken inför de här blogginläggen var först en gren-för-gren “race report”. Jag inser dock medan jag skriver det här att det mer handlar om en sorts mental och fysisk resa. En resa från den där långsamma tjejen med 2:a i gympa till någon som kan slita i timtal i skidspåret eller på landsvägen. Från någon som såg sig själv som en “icke sportig” person till någon som nu ses som träningsfreak av (åtminstone) gamla vänner. Från en som gärna sov både till 10 och 11 på helgmornarna som nu går upp med väckarklocka för att cykla 10 mil en söndagsmorgon. Även om resan nog påbörjades ett tag innan klassikern drog igång så är det detta år jag verkligen tagit fart. Framme är jag förhoppningsvis inte än på ett tag.

Del 1 - början på äventyret

Vansbrosimningen
Klassiker-äventyret började som en Tjejklassiker, men byttes efter tre grenar mot en riktig klassiker. Det kanske låter som att skryta, men jag insåg att 1/3 av distanserna inte alls gav mig den utmaning jag behövde. Vansbrosimningen blev därför påkommen med bara 3 veckor till start och träningen blev därefter; obefintlig. Efter att ha ensam (ja, förutom alla i min startgrupp då) plaskat mig igenom Vansbrosimningen på 1:12:42 så var i alla fall klassikern igång.

Lidingöloppet
Till Lidingöloppet hade jag fått med mig kollegan A. på äventyret. Det har varit riktigt roligt att ha någon att dela denna utmaning med, även om de 20 milen mellan oss gjorde att den gemensamma träningen blev minimal. Inte heller löpträningen blev sådär jättestrukturerad, med 1-3 pass i veckan. Lite backintervaller med några vänner. Ett lite längre pass nån gång i bland (okej, här snackar vi 12,5 km och uppåt, lånpass har fått en annan innebörd nu). Jag började samtidigt tänka framåt och snegla på cykel under höstens rea-tider. Fick finfin hjälp av J. som även efter cykelinköpet har peppat och stöttat (från Schweiz) hela året. Han gav mig även det bästa tipset någonsin då han tyckte jag skulle gå med i NocOut.se, en klubb jag inte hade hört talas om innan. Just innan Lidingöloppet vågade jag bara snegla på deras hemsida samt Facebooksida och känna mig dragen till gemenskapen. Men passar jag in?

Inför löpningen hade jag i alla fall realistiska mål (jag har ju sprungit lopp förut, även om det bara rört sig om en halvmara som mest) och skulle komma in på under 3:30. Nu hade jag sällskap av både min Fredrik samt A under dagen, vilket gjorde preppandet och peppandet enklare. Med finfint väder och bra stämning var förhållandena perfekta med andra ord. Loppet gick väl egentligen som förväntat med tanke på träningen innan, även om jag var irriterad på hur mycket jag behövde gå i uppförsbackarna. Lufsade i mål på 3:26:nånting och konstaterade att jag inte riktigt var tränad för uppgiften. I mål kom jag ju trots allt och väl där sneglade jag mot NocOut:s beachflagga (och folket som samlats där) och tänkte att man kanske skulle gå med i den där klubben i alla fall.

Ganska snart efter Lidingöloppet gjorde jag slag i saken och gick med i NocOut! Anmälde mig snabbt till deras Vasalopps-träningsläger, och hängde med på både frukostlöpning och skogsäventyr. Kände ganska snart att det här var en samling härliga människor. Lite galna, visst, men härliga! Jag testade även på att cykla lite inför nästa års bravader, men vågade inte ta sällskap med någon ännu. Sent på hösten gick Jättenbule-löpet i Österbymo (10 km kuperat på stig och grusväg), vilket blev min allra första tävling som medlem i en klubb. Någonsin! Vilken kick att ha klubbmedlemmar i och utanför spåret, peppade innan, under och efter loppet! Som hejade och fotade! Snart så var både F och flera andra vänner medlemmar och hösten tuffade på i väntan på snön.